Förmodligen kommer detaljerna i mars att visa att fler än Storbritannien kommer att känna sig utanför.

Roger Älmeberg

Många har redan påstått sig veta vad som egentligen beslutades på EU:s toppmöte i Bryssel i slutet av förra veckan. Som vanligt är det för tidigt att dra slutsatser efter ett sådant toppmöte.

Visserligen förklarade Europeiska rådets byråkratordförande Herman van Rompuy att alla länder förutom Storbritannien hade enats, men uttalandet motsades av samtida förklaringar från Sveriges och Danmarks statsministrar samt några andra som påpekade att först i mars lär det stå klart vad förslaget går ut på. Då framgår även vilka av länderna utanför eurozonen som ansluter sig.

Det blir inget nytt fördrag, det vill säga grundlag, däremot förpliktar sig eurozonens länder att underkasta sig granskning av Bryssel. Oklart är hur det ska gå till, vilka regler som ska gälla, hur övervakningen ska ske och vem som beslutar i viktiga frågor.

Djävulen finns i detaljerna, som engelsmännen säger. Den här gången kommer de att få rätt igen. Storbritannien och premiärminister David Cameron utpekas som skyldiga till att det inte blev ett ”stort paket” med nytt utlovat fördrag.

Mötets ”segrare” Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, numera kallade Merkozy, fördömer gemensamt sin syndabock. De behövde Cameron för att skyla över sina egna konflikter eftersom chansen att det skulle kunna bli ett nytt fördrag som samtidigt kunde accepteras Tyskland och Frankrike inte fanns.

Frankrike vill behålla sitt politiska inflytande och har en ekonomi som är under hård press. Tyskland vill inte att överenskommelsen ska gå för långt, så att Berlin och Frankfurt ska behöva stå som ekonomisk garant för alla andra euroländer, vilket Frankrike naturligtvis vill. Det skulle ske genom så kallade eurobonds (euro-obligationer) och att Europeiska centralbanken blir yttersta garanten för alla länders skulder. Det skulle bli mycket dyrt för Tyskland, Finland, Nederländerna och andra med hyfsat välskötta och starka ekonomier.

Merkozy består av två mycket erfarna politiker som naturligtvis visste att EU:s tredje mäktigaste nation, Storbritannien som enligt fördrag behållit pundet, inte bara skulle kunna acceptera en färdig lösning enligt modellen Merkozy. För att få med Storbritannien skulle de ha behövt ta med Cameron i resonemangen tidigare och i alla fall ge något litet undantag. Om de ville ha en ändring av fördraget med Storbritannien kvar vid bordet. Nu valde de medvetet det mindre paketet för att lösa krisen och som present till marknaden inför julen.

Mötet har en avgörande innebörd på lång sikt. Med största sannolikhet har Merkel och Sarkozy valt lösningen för att medvetet skapa en kärna av EU:s gamla historiska medlemsländer med mer makt, Europeiska gemenskapen, omgiven av mer lösligt anslutna stater, med eller utan euro, som står utanför. Förmodligen kommer detaljerna i mars att visa att fler än Storbritannien kommer att känna sig utanför, oavsett om de väljer det frivilligt eller inte.

ROGER ÄLMEBERG

journalist och författare med mångårig erfarenhet av EU-bevakning