Nyligen fick vi ännu ett bevis på djupet i den ekonomiska nedgången till följd av den världsomspännande ekonomiska krisen. Sveriges BNP föll med 4,9 procent under fjärde kvartalet 2008. Exporten backade samtidigt med 7,2 procent och importen minskade med 5,4 procent.
För ett öppet handelsorienterat land som Sverige – runt hälften av vårt välstånd skapas genom utbytet med andra länder – är det särskilt allvarligt när handeln minskar. Utvecklingen riskerar dessutom att förvärras ytterligare om de krafter som vill upprätta nya handelshinder för att skydda det egna näringslivet får ytterligare gehör för sina idéer.
Redan idag ser vi i finanskrisens spår hur fler och fler länder ägnar sig åt en destruktiv ekonomisk nationalism och protektionism. Från alla jordens hörn växer sig en antiglobaliseringsretorik, som vi inte sett motsvarigheten till sedan 1930-talets krisår, allt starkare.
I Storbritannien har fackföreningar demonstrerat under paroller som ”Put British workers first”. I USA:s senaste stimulanspaket finns så kallade ”Buy american”-klausuler inskrivna som hindrar användandet av insatsvaror från andra länder.
I Frankrike har president Sarkozy talat om att franska bilar borde byggas i Frankrike och inte i Tjeckien. Indien har höjt tullarna på stålprodukter, Ecuador på mobiltelefoner, byggnadsmaterial och närmare tusen andra varor, samtidigt som Argentina infört särskilda importlicenser på hemelektronik, leksaker och mat.
Listan kan tyvärr göras alldeles för lång.
Det här är en oroväckande utveckling som bara riskerar att fördjupa och förlänga den ekonomiska krisen. Vad världen behöver, idag mer än någonsin, är en fördjupad globalisering, mer frihandel och mer öppenhet.
Vi borde liberalisera handeln med såväl jordbruksvaror som industrivaror och tjänster, samtidigt som vi förenklar handelsregler, avskaffar exportsubventioner och andra handelshinder.
Sverige är också pådrivande i försöken att ena EU bakom en sådan tydlig linje. Det förefaller också som om vi börjar få gehör för denna, åtminstone att döma av uttalandena efter söndagens extra EU-toppmöte.
Regerings- och statschefer är överens om att protektionism och brott mot konkurrensregler kan bidra till en fördjupad ekonomisk kris samt att en utvecklad inre marknad är ett effektivt motmedel mot krisen.
Under sommaren 2008 hävdade kritikerna till det världsomspännande frihandelsavtal som då förhandlades inom ramarna för WTO:s Doharunda, att tullarna redan idag var så pass låga att vinsterna med ett nytt avtal var försumbara. Något genombrott kunde inte heller uppnås.
Nya forskningsresultat visar att kostnaderna för ett handelspolitiskt status quo förmodligen är betydligt högre än vad som tidigare befarats. Den ekonomiska nedgången gör att fler och fler länder väljer att använda sig av den möjlighet som finns inom ramen för gällande avtal att inrätta handelshinder och höja tullar. Något som var mer eller mindre otänkbart för bara några månader sedan och som väldigt få tagit med i tidigare beräkningar.
I rapporten ”The potential cost of a failed Doha round” från institutet IFPRI har författarna granskat hur finanskrisens kan komma att slå mot världshandeln. Deras slutsats är att risken för handelskrig och protektionism ökat kraftigt de senaste månaderna. Till det skall kostnaderna för ett uteblivet världshandelsavtal läggas.
Sammantaget innebär det här att en redan pressad världsekonomi kan komma att drabbas av kostnader på hisnande 1064 miljarder dollar och en nedgång i den globala handeln med 7,7 procent.
Mot den här bakgrunden är det dystert att behöva konstatera att det protektionistiska virus som vi trott oss vara vaccinerade mot nu även tycks ha nått Sverige.
Mona Sahlin och andra socialdemokrater har under de senaste veckorna i samband med diskussionen kring upprättande av en europeisk elmarknad talat om att vi måste ”värna vår egen industri” först, och sagt att vi borde begränsa möjligheterna till export. Lägg till detta uttalanden från de röd-gröna om förstatligande av delar av bilindustrin i Sverige och vi ställs inför en bild som skrämmer.
Sverige har under en lång tid varit en stark och tydligt röst för en öppen och fri handel. Det har funnits en konsensus kring de breda dragen inom handelspolitiken som gjort det lättare för oss att agera på ett trovärdigt och långsiktigt sätt, med en större tyngd än vad som annars varit möjlig.
Mona Sahlins flirtande med den ekonomiska nationalismen hotar Sveriges gemensamma styrkeposition när den behövs som allra bäst, både inför förhandlingar inom EU och globalt.
Socialdemokraternas nyprotektionism hade i ett annat läge kunnat betraktas som en tillfällig fläkt av förhållandevis harmlös populism. Idag måste Mona Sahlins uttalanden ses i sitt sammanhang. Som ännu en röst i den världsomspännande krets av globaliseringsmotståndare som växer sig allt starkare.
En droppe urholkar inte stenen, men när dropparna blir tillräckligt många kommer detta att leda till att den ekonomiska krisen ytterligare fördjupas.
Ewa Björling
handelsminister
