Imorgon, torsdagen den 31 mars, anländer Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen till Sverige för möten med svenska politiker. Den tidigare danske statsministern kommer hit samtidigt som Sverige i bred politisk enighet förbereder sig för att under Natos ledning delta med flygstridskrafter i upprätthållandet av flygförbudszonen över Libyen.
Samtidigt som förändringens vindar blåser i Europa, lever mycket av den svenska Nato-debatten kvar med kalla kriget som utgångspunkt.
Johan Forssell
Det är bra att Sverige väljer att delta i ansträngningarna för att skapa säkerhet i Libyen. Samtidigt understryker den internationella insatsen Natos mycket betydelsefulla roll som konflikthanterare med global räckvidd.
Fogh Rasmussens besök sammanfaller med att Nato är mitt uppe i den största förändringen av organisationen på mycket länge. Under hans ledning har Nato landat i ett nytt strategiskt koncept och organisationen har förbättrat relationerna med Ryssland. För oss i norra Europa är närmandet till Ryssland av särskild vikt för en fredlig utveckling på sikt.
Det nya strategiska konceptet innebär en uppdatering och anpassning av Nato till hur världen ser ut i dag. Från att ha varit en ren försvarsallians har Nato gått till att bli mer fokuserat på krishantering. Till exempel ska en civil krishanteringsfunktion utvecklas för att bättre kunna samordna insatser med civila organisationer. Medlemsländernas åtaganden att bistå varandra har breddats till att inkludera terrorangrepp, IT-hot eller effekter av klimatförändringarna.
Moderniseringen av Nato behövs. Sedan det kalla krigets slut har 13 nya medlemsländer tillkommit. Samtliga är före detta öststater. Deras förflyttning från det tidigare östblocket till medlemskapet i Nato understryker den dramatiska förändring som skett av europeisk säkerhetspolitik på bara två decennier. Tidigare bittra fiender sitter idag vid samma bord parallellt med att nya hotbilder vuxit fram.
Samtidigt som förändringens vindar blåser i Europa, lever mycket av den svenska Nato-debatten kvar med kalla kriget som utgångspunkt. Neutralitet och alliansfrihet är fortfarande honnörsord för många. Samtidigt kan ingen förklara mellan vilka vi ska vara neutrala. Skepsisen mot USA är så stor att det rödgröna regeringsalternativet på fullt allvar gick till val på att USA skulle stänga samtliga sina militära baser utomlands. Det kan bara hända i Sverige.
Än märkligare blir retoriken mot bakgrund av att Sverige i dag har ett nära och brett samarbete med Nato. Efter en förfrågan från Nato är vi på väg att i bred politisk enighet sända flygstridskrafter till Libyen. Vi deltar också i Nato-ledda fredsfrämjande operationer på Balkan och i Afghanistan. Sedan snart 20 år tillbaka är vi medlemmar i Partnerskap för fred. Därtill har riksdagen antagit en solidaritetsförklaring som innebär att Sverige inte ska förhålla sig passivt ifall något annat europeiskt land skulle bli angripet.
Det är bra att Sverige gett en tydlig viljeinriktning om hur vi vill verka för andra länders säkerhet. Men det är först med ett svenskt medlemskap i Nato som vi skulle få försvarsgarantier från andra länder vid händelse av ett angrepp mot oss. Vi skulle därigenom få bättre möjligheter att kunna trygga både vår egen och Europas säkerhet. Det skulle också ge oss ett säkerhetspolitiskt inflytande i frågor som i hög grad ändå påverkar vårt land. Sammantaget skulle ett svenskt medlemskap i Nato ytterligare understryka att Sverige ska bygga säkerhet tillsammans med andra länder.
Nu behöver vi en offentlig debatt som tar sin utgångspunkt i vad Nato är i dag snarare än under kalla kriget. Frågan om hur vi tillsammans med andra länder kan bedriva konflikthantering och stå upp för demokratiska värden, förtjänar att diskuteras utifrån hur dagens omvärld ser ut.
JOHAN FORSSELL (M)
ledamot av riksdagens försvarsutskott
