Sveriges relation till Nato handlar inte bara om medlemskap – ja eller nej – vilket läsaren möjligen får intryck av den i övrigt intressanta debatten på SvD Brännpunkt. Hur viktig den debatten än är så får den inte skymma beskrivningen av hur samarbetet ser ut idag, om vad Sverige faktiskt gör vardagligen i samverkan med Nato.

Kanske en del av människors främlingskap inför Nato bottnar i att organisationens nya verksamhet och inriktning sällan beskrivs.

Kärnan i Nato är artikel 5, om ömsesidiga försvarsförpliktelser. Men utöver detta är Nato numera en bred organisation för säkerhet. I flera Natoledda och FN-mandaterade insatser deltar ett mycket stort antal länder, varav Sverige är ett.

I Afghanistan arbetar ett 40-tal länder tillsammans, under Natoledning. En motsvarande situation ser vi i Kosovo där ett stort antal nationer deltar. Detta sker helt vid sidan av artikel 5, men med ansvar för internationell fred och säkerhet.

Sveriges säkerhet byggs i samverkan med andra. Vi är politiskt allierade i EU. Det går inte att se en situation med ett allvarligt militärt hot mot Sverige utan att detta också skulle beröra andra länder i vår närhet.

Sverige skulle inte förhålla sig passivt om grannar hotas. Vi utgår – som försvarsberedningen slog fast – från att andra inte står passiva om vi utsätts för militärt angrepp. En sådan formulering innebär inte militär alliering, men utesluter det inte heller. Vi avgör själva hur vi agerar i den enskilda situationen.

Ömsesidiga säkerhetsgarantier ligger först i och med ett Nato-medlemskap.

Tre kriterier måste dock vara uppfyllda för Nato-medlemskap:

• För det första måste brett politiskt stöd finnas.

• För det andra måste folkligt stöd finnas.

• För det tredje är hållningen i Finland central. Den politiska bilden i Natofrågan är där inte entydig, men tidigast 2013 kan den komma till ett avgörande, med möjligt medlemskap först 2015.

Nyss hemkommen från mötet med Natos försvarsministrar i Vilnius kan jag konstatera att Nato diskuterar vägval. Även om signalen från USAs försvarsminister Gates måhända upp­fattats tydligare än avsett så framgår det att USA förväntar sig mer av allierade Natoländer i bland annat Afghanistan.

USA ökar sitt deltagande där med 3200 marinkårssoldater, trots att landets försvarsmakt är hårt ansträngd genom insatser på andra håll i världen. USA och Storbritannien drar ett tungt lass inom Nato.

Det argument som jag lämnat när jag fått frågor om fördelen med dagens militära alliansfrihet är kopplat till vårt självbestämmande. Detta illustreras av pågående diskussioner i Nato, där USA tydligt markerar att man förväntar sig mer av Natomedlemmar som Tyskland. Tyskland avgör, men USA markerar förväntan.

USA vill se mer allierad trupp i södra Afghanistan, där säkerhetsläget är sämre än i norr och strider mot talibanmilis löpande pågår. Sveriges insatser är uppskattade och additionella, men ingen riktar krav mot oss att förändra deltagandet. Det är vårt eget beslut.

En parallell kan dras med frågan om NRF, Natos snabbinsatsstyrka med syften liknande EU:s stridsgruppskoncept, där Nato inte lyckas generera tillräckliga truppbidrag och istället omdefinierat konceptet och öppnar för bidrag från icke-medlemmar.

Sverige överväger deltagande i snabbinsatsstyrkan NRF i positiv anda. Finland tar beslut om deltagande i mars månad. Vår intention är ett beslut innan toppmötet i Bukarest i april.

Om detta är möjligt styrs bland annat av hur väl Nato kan ge besked om NRF:s inriktning. Klart står att ett svenskt bidrag skulle vara supplementärt (av kompletterade natur) och att beslut om deltagande i varje enskilt fall fattas av riksdagen.

En fördel för Sverige med deltagande vore ökad interoperabilitet och att vi än en gång visar vårt engagemang och vår förmåga till internationella insatser.

En central fråga i Sveriges relation till Nato är att säkerställa att vi får erforderlig information och inflytande i de internationella Natoledda insatser där vi deltar. Delar länder risker, så måste de också dela information och inflytande över gemensamma insatser. Detta oavsett Natomedlemskap.

Med mindre skulle det folkliga stödet för deltagande under Natoledning hotas i händelse av skada på svensk personal. Jag tog själv upp detta perspektiv i Vilnius, precis som i övriga överläggningar med Natos ledning. Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer och så gott som samtliga försvarsministrar välkomnade den svenska linjen.

Nato-medlemskap är för moderaterna naturligt på sikt. Men alliansens överenskommelse om att frågan inte står på den politiska agendan under denna mandatperiod gäller. Flera faktorer i omvärlden talar för detta förhållningssätt.

Nato diskuterar sina egna framtida vägval. Sveriges säkerhet är bättre än under överskådlig tid och vi bidrar ambitiöst till att via internationella insatser sprida fred och säkerhet i världen.

Detta deltagande borgar för information och inflytande över gemensamma insatser med Nato. Inget i detta hindrar en fördjupad säkerhetspolitisk debatt, som baseras på hur Sverige faktiskt samverkar med andra för att sprida fred och säkerhet i världen.