När man läser Curt Norstedts artikel på SvD Brännpunkt 21/1-09 frammanas bilden av ett Sverige där den politiska eliten försöker mörka en drastisk våldsutveckling som kunnat hejdas om bara rätt metoder använts.
En lång rad invändningar kan riktas mot de påståenden som Norstedt framför. Vi vill nämna några.
För det första gör Norstedt ett vanligt fel när han använder statistik över polisanmälningar om misshandel. Mer pålitliga källor är uppgifter om våldsutsatthet , exempelvis SCB:s offerundersökningar, som pågått i snart 30 år. Andelen som uppger att de utsatts för någon form av våld har fluktuerat mellan 3-5 procent av personer mellan 16–84 år. Sjukvårdsstatistiken visar på samma sätt stabila nivåer över antalet som behöver sjukhusvård till följd av våld.
För det andra ger Norstedt uttryck för den spridda uppfattningen att antalet synliga poliser påverkar våldsnivån. Den uppfattningen har svagt stöd i forskningen. Ett klassiskt experiment i Kansas City där antalet patrullerande polisbilar systematiskt varierades över tid i olika stadsdelar gav det tydliga resultatet att varken brottsnivåer eller människors upplevelse av trygghet påverkades nämnvärt av ökad bil-patrullering jämfört med total avsaknad (!) av bilpatrullerande poliser.
Den nedgång av våldsnivån som tillskrivs New York-modellen är omtvistad inte minst eftersom brottsnivåerna minskade kraftigt i hela USA under perioden oberoende av olika polis- distrikts arbetssätt.
För det tredje kan forskare visa att våldstemat har blivit påtagligare i debatten efter mordet på Olof Palme och att det har åtföljts av nya kriminalpolitiska prioriteringar. Den svenska strafflagstiftnigen har reformerats efter det som Norstedt refererar till som ”den nya kriminalpolitiken” på 60-talet.
Från 1980 och framåt har svensk kriminalpolitik präglats av ”hårdare tag”, nu senast i straffsatsutredningen som föreslår höjda straffsatser. Inte för att detta anses påverka brottsnivån utan för att det gör ”allmänheten” nöjdare.
Ovanstående är nog för att förstå det orimliga i påståendet att den politiska eliten tillsammans med medierna ”mörkar” brottsutvecklingen. Det mesta tyder på motsatsen.
Vi kan hålla med Norstedt om att medierna bör arbeta för att ge en mer rättvisande bild av våldsnivån. En sådan bild skiljer sig dock från den Norstedt fram-manar, som bara ökar människors rädsla att utsättas för våld och leder till opåkallade krav på ”hårdare tag”.
Christel Backman
Sara Uhnoo
Mattias Wahlström
doktorander och lärare i kriminologi vid sociologiska Institutionen, Göteborgs Universitet
