Hjärtspecialisten Anders G Olsson ger ett välkommet svar (20/7) på tal på de, uppenbart, aningslösa läkarna Werkö, Scherstén och Sundbergs omvända akademiska världsbildsanalys (14/7) av hur kolesterolet roll vid hjärt-kärlsjukdom nu ska tolkas.
I grunden handlar den större frågan om vilken ansvarslöshet sådan medicinsk populism kan föra med sig som hot mot patientsäkerheten. Jag vill som läkare och politiker därför lägga till ytterligare en dimension av allmän giltighet kring problemet med ogenomtänkta hälsolarm. Sådana kan nämligen få allvarliga konsekvenser för befolkningen genom felaktigt politiskt agerande som tyvärr alltför lätt drivs på av populister i det medicinska skrået.
Vid sidan av att tryggheten för de berörda patienterna hotas vid varje larm som sakfrågan gäller, så hotas också tilltron till hela sjukvården bland medborgarna om dåligt underbyggda varningar från experter står som spön i backen i dagliga media.
Politiker vill ta ansvar, men när olika budskap tycks finnas från sakkunskapen följer ofta en för-lamande obeslutsamhet i politiken. Att professionen har intern debatt i sakfrågor, även häftiga sådana, får anses som stimulerande och vanligen välgörande för såväl akademi som medicinsk verksamhet.
Men förs sådan debatt alltför raskt ut i allmänna media med politiker och andra makthavare över forskningen och sjukvården som mål, så tar sanningssägarna på sig ett stort ansvar för patientsäkerheten. Ett ansvar som de senare tyvärr sällan är beredda att axla även om det faktiskt kan försätta enskilda patienter som andra kollegor har det medicinska ansvaret för i livsfara.
Den numer allmänna larmkulturen lyfter skenbart fram förträffligheten hos den som vågar varna. Samtidigt lämnas många anonyma patienter i förtvivlan och misstro mot den som har ansvaret för deras sjukdomsbehandling.
Sjukvårdspersonal har vid missriktade larm ofta fått anstränga sig till det yttersta för att deras patienter i sådana fall inte abrupt ska avbryta en kanske livsavgörande behandling. För vems fromma har man då egentligen agerat, särskilt om inte ens myndigheter med ansvar först informerats?
Är man dessutom en högt uppburen medicinsk auktoritet i politiska sammanhang är ansvaret för alarm desto större. Det är därför med stor sorg jag konstaterar att bland annat även Werkö och Scherstén på ålderns höst hemfaller åt sådant publicistiskt bondfångeri som riskerar människors lagliga rätt till en individuellt bedömd, effektiv och trygg sjukvård.
