Fred Nyberg och Maria Ellgren

Att röka eller på annat sätt inta marijuana för att få en medicinsk effekt finns det inga nationella läkemedelsverk eller läkarförbund som stöder någonstans i världen, inte heller i USA.

Fred Nyberg och Maria Ellgren

Söndagens inlägg i SvD Kultur rubricerat Medicinsk revolution på gräsrotsnivå följer upp de under senaste veckor i såväl Aftonbladet som Sveriges Radios Studio ett rapporterade utsagorna om det hälsofrämjande med marijuanarökning. I dessa sistnämnda medier får enskilda föreningar och enskilda individer, som förespråkar legalisering av drogen på grund av dess medicinska förtjänster utrymme. Man använder sig av huvudargument som finns hos flertalet legaliseringsförespråkare på många håll i världen. Det talades till och med om marijuana som en universalmedicin som kan bota cancer och andra svåra sjukdomar.

Många som hör och läser dessa mediala uppgifter och utspel uppfattar dem som en motpol mot den restriktiva hållning som representerar de flesta politiker och ansvariga hälsovårdare i Sverige. Det är då lätt att känna sig förvirrad. Vad säger vetenskapen egentligen? Är den delad i denna fråga?

Till skillnad från den historiska resa som författaren till artikeln i SvD på ett för all del förtjänstfullt sätt tar oss med på så måste vetenskapen hålla sig till det dagsfärska som i nutid tagits fram med moderna och relevant metodik. Den dominerande medicinska vetenskapen i Sverige sluter upp bakom det som framhålls vid National Institute of Drug Abuse (NIDA) i USA, nämligen att den dagsaktuella medicinska forskningen talar tydligt för att även om marijuanan innehåller komponenter som kan ge positiva effekter så är riskerna för de skadeeffekter som nu inte minst under de senaste åren bekräftats alltför påtagliga för att man skulle vända om och förespråka legalisering.

Att vetenskapen uppfattats som delad i detta sammanhang kan bero på att en del i likhet med författaren till artikeln om revolution på gräsrotsnivå främst hållit sig till källor publicerade före millennie-skiftet. Före slutet av 1990-talet saknades tillräcklig kunskap för att kunna göra vederhäftiga studier. Vid denna tidpunkt var vetenskapen tveksam till om man skulle betrakta cannabis som ett skadligt narkotika. Man hade heller ingen klar uppfattning om hur drogen verkade. Upptäckten av det kroppsegna cannabinoida systemet kom först under 1990-talet. Det medförde att viktiga och avgörande medicinska studier kom igång först en bit in på 2000-talet då bland annat hjärnavbildningsundersökningar har kunnat bekräfta farhågorna kring flera av cannabisbrukets negativa effekter.

Vetenskapen, i synnerhet den medicinska, är i dagsläget i hög grad överens om såväl de medicinska fördelarna som de allvarliga skadeverkningarna. Till exempel är vetenskapen idag rörande överens om att cannabis är beroendeframkallande.

Det är odiskutabelt att den rusgivande substansen i cannabis, THC, också ger upphov till medicinskt användbara effekter, till exempel på kronisk smärta, neurologiska sjukdomar som MS, depression och aptitlöshet. Cancer har också angetts som ett användningsområde för medicinsk marijuana men då handlar det främst om smärtlindring, inte att bota. Drogen innehåller även cannabidiol (CBD) som har motsatt effekt mot det rusgivande THC och till exempel kan ge en positiv effekt på epilepsi.

Men de positiva och medicinskt användbara effekterna måste dock ställas mot allt annat som rökning av marijuana ger, främst de skador som man riskerar få via THC:s effekter på dess målceller i hjärnan. Vi kan jämföra med att heroin och amfetamin är narkotikaklassade substanser förenade med stora risker vid missbruk, men likväl är både opioider och psykostimulantia som läkemedelsgrupper till stor nytta inom medicinen. Det är dock exempelvis inte heroin som ordineras mot svår smärta utan ett välstuderat besläktat opioidläkemedel som forskats fram och förskrivs under kontrollerade former. 

Ett läkemedel tar 10-20 år att utveckla och absoluta majoriteten av alla substanser som det forskas på faller på vägen på grund av för svåra biverkningar eller bristande effekt. Samma krav gäller cannabisrelaterad behandling. Redan nu finns det dock ett godkänt läkemedel på svenska marknaden som innehåller både THC och CBD. Det är ett betydligt bättre och säkrare alternativ, inte minst för att mängden THC och CBD är detsamma – till skillnad från majoriteten av all marijuana som innehåller betydligt mer THC – och detta verkar göra att biverkningarna minskar rejält.

Forskning pågår världen över för att hitta nya sätt att reglera det cannabinoidsystem vi har i kroppen och som både THC och CBD påverkar, för att få önskvärda effekter på olika sjukdomar samtidigt som biverkningarna och riskerna hålls på en acceptabel nivå. Att röka eller på annat sätt inta marijuana för att få en medicinsk effekt finns det inga nationella läkemedelsverk eller läkarförbund som stöder någonstans i världen, inte heller i USA.

Alltså, även om marijuanarökning kan bidra till att lindra vissa sjukdomssymtom, så är det viktigt att framhålla att varken drogen eller administreringsförfarandet uppfyller de krav som ställs, och för allas säkerhet behöver ställas, på ett läkemedel. Medicinsk marijuana och läkemedel som påverkar det kroppsegna cannabinoida systemet måste hållas isär.

Dessutom, de miljardvinster som man i USA tror att en legalisering kan bidra till får inte vara drivkraften till att utsätta ungdomar och unga vuxna för de skaderisker som användning av cannabis, enligt aktuell vetenskaplig dokumentation, kan ge upphov till. Den ståndpunkten måste vi i Sverige hålla fast vid.

FRED NYBERG

professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet

MARIA ELLGREN

forskare i farmakologi vid Uppsala universitet

Fler artiklar om narkotikapolitik: