I debatten om dödshjälp kunde vi läsa ytterligare ett inlägg i SvD den 6 december - Etiskt råd på sluttande plan - av fyra tidigare sakkunniga vid Statens medicinsk-etiska råd (SMER).

Man kan förvånas över att personer som är eller nyligen har varit medlemmar i ett råd som är av så stor betydelse för den vanliga lilla människan är så dåligt insatta i hur den eventuella dödshjälpen i Sverige skulle kunna se ut.

Dödshjälp skulle enbart gälla de individer som har bett om det. Och det kan aldrig få förekomma efter en enstaka förfrågan. Och det kan heller aldrig bedömas inom mycket korta tidsramar. Och det kan aldrig komma ifråga utan att minst två läkare (som arbetar oberoende av varandra) fastställt sjukdomen och dess svårighetsgrad och hopplösa prognos. Och det skall givetvis ske utan att läkare eller annan sjukvårdspersonal tvingas göra något som strider mot egen övertygelse.


Vi som är för dödshjälp - under mycket speciella och väl organiserade omständigheter - vi är inte, och kommer aldrig att vara, ett hot för dem som inte vill ha den. Något ”sluttande plan” skall det inte vara tal om i ett land som Sverige, som har stor kontroll på vad som sker i samhället.

Vi har tagit del av forskningsresultat från länder som hittills infört dödshjälp och ingenstans har man kommit fram till att man kommit in på det sluttande planet eller att missbruk har inträtt.

Missbruk finns däremot i stor mängd i många länder där dödshjälpen går under jorden (genom t ex hjälp av utomstående som mot en större summa pengar kommer hem och hjälper den sjuke att få en lugn död). Dessutom förekommer ett ansenligt antal våldsamma självmord bland äldre personer i synnerhet bland dem som har obotlig cancer. Vi vill att dessa människor i stället skall få ett värdigt slut. Jämför gärna med hur aborterna gick till i Sverige innan de blev lagliga.


Nej - vi är inte på väg i ett sluttande plan till ett olagligt dödande. Vi - precis som en majoritet av Sveriges befolkning - vill via lagstiftning reglera problematiken kring döendet, så att allt sker på frivillig och noga genomtänkt väg utan förhastade slutsatser och utan att någon är inblandad, som inte vill vara det.

Att detta även skulle inbegripa ”aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut” då en ”beslutskompetent patient inte själv kan medverka” - är väl ändå det mest humana man kan komma fram till. Varför skall den sjukaste av sjuka få ligga där utan att vi bryr oss om honom - medan den mindre svaga får hjälp?


Om vi nu inte får flytta på själva dödsögonblicket - eftersom ”Gud bestämmer över det heliga livet” – bör vi då alls behandla sjukdomar där naturen annars skulle se till att vi dog många år tidigare? Vi förlänger livet, tack och lov, genom vaccinationer, läkemedel, operationer, god hygien mm, även när det i enstaka fall sker in absurdum.

På samma sätt flyttar vi på födelseögonblicket - genom att t ex ingripa med kejsarsnitt dagar innan det annars skulle ha skett. För att inte tala om de 36 000 aborter som sker årligen. Tycker kanske de f d medlemmarna i SMER att de också skall förbjudas i konsekvensens namn?


Dödshjälp eller inte - frågan är oerhört känsloladdad. Både de som är för och de som är emot eutanasi har starka känslor och starka argument. Detta är begripligt. Men vi kan inte förstå och acceptera att en grupp (de som är emot) får inskränka en annan grupps självbestämmande, i synnerhet som ett självvalt slut vid svårt lidande inte leder till att någon annan tar skada eller behöver lida.

Vi har förståelse för att en människas starka tro har stor genomslagskraft när det gäller hur hon själv skall ställa sig till dödshjälp. En sakkunnig i ett statligt medicinsk-etiskt råd bör emellertid inte kunna få sätta sig till doms över andras liv av religiösa skäl. Vi har religionsfrihet i vårt land, och vi undanber oss religiösa maktanspråk, särskilt när det gäller så viktiga saker som den egna döden.


Skribenterna avslutar med att undra om rådet nu fullgör sitt uppdrag? Ja visst, men bara när man följer med sin tid och inser att världen och våra etiska ställningstaganden hela tiden förändras. Medicinsk etik är inte huggen i sten för alla tider.



Gunnar Hagberg, med dr, f d överläkare

Gunnar Silfwersvärd, advokat

Johnny Andersson, f d universitetsdirektör

Berit Hasselmark, leg sjuksköterska, barnmorska

Samtliga är medlemmar i Riksföreningen Rätten till en värdig röd

www.rtvd.nu