Dokusåpornas säsongsavslutningar har duggat tätt. Eller ska man kalla dem mobbningssåpor? Har vi vant oss vid mobbning nu?
Ser vi inte längre kopplingen till våra egna liv? Att det vi ser och läser påverkar oss och hur vi bedömer och uttalar oss om varandra.
Under de senaste åren har språkbruket förändrats. Ord som tidigare varit tabu är nu allmängods i underhållning på bästa sändningstid.
Sex, grova svordomar och kränkande kommentarer är vardagsmat i såpor och tävlingsprogram.

Tidningar kan publicera skakande reportage om mobbning, men samtidigt gotta sig i kändisskandaler och tv-program, som visar hur den som inte presterar tillräckligt på kortast möjliga tid kastas på skräphögen.

Samtidigt förfasas vi över ett allt hårdare klimat i skolorna och det förväntas av skolan att ingen elev mobbas, vare sig av kamrater eller vuxna.
Men vilket ansvar har medierna och vuxna utanför skolan i uppgiften att forma unga människors syn på människovärde och relationer?

Om medierna förmedlar bilder av hur unga
tjejer med alla medel konkurrerar ut varandra genom falskspel och utstuderat beteende - och visar unga pojkar att den roligaste är den som presterar de grövsta skämten på andras bekostnad - hur kan vi då tro att vi ska få skolelever som tror på samarbete, tillit och öppenhet inför olikheter?
Skollagen stadgar att var och en som verkar inom skolan ska främja aktning för varje människas värde. Den lyfter fram människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet och solidaritet med svaga och utsatta.
Dessa värden ska skolan förmedla. Det är också ett tydligt uppdrag till oss lärare att bekämpa mobbning.

I skolan kan uttalanden och ageranden som förekommer i dokusåporna aldrig accepteras. Det uppstår alltså en kollision mellan skolans och mediernas förmedling av viktiga värden.

Som privatperson och förälder har jag kommit mobbning nära och personligen tagit illa vid mig. Bara det faktum att jag var längst i klassen under mina ”folkskoleår” innebar att jag ständigt fick utstå spott och spe från
vissa skolkamrater.
Än i dag tycker jag inte om att höra kommentarer om min längd.
Ett ”du är lång Metta” kan göra mig iskall inombords och få mig att reagera som jag gjorde då - med tårar.
Som mamma har jag alltid varit känslig för signaler om mobbning i min närhet. Jag kan inte acceptera att ett barn - mitt barn eller någon annans - utsätts för nedsättande omdömen eller helt enkelt tigs ihjäl.

Jag kan inte acceptera att barn får uppleva det förfärliga i att närma sig en grupp kamrater - för att försöka bli en del av gruppen - men tvingas konstatera att kamraterna vänder sig bort och fnissande försvinner bort på skolgården.
Kvar står det utfrysta och mobbade barnet.
Ett barn i tioårsåldern går hem från skolan, full av intryck och vetskap om att läraren och klassen motarbetar mobbning. Men väl hemma tar barnet del av en mobbningssåpa på bästa sändningstid.
Det gemensamma tv-nöjet är att titta på utröstningar och kränkningar av kandidater i till exempel Big Brother och Idol.
Det är länge sedan vi
upprördes av Expedition Robinson. Vi tycks ha vant oss vid tv-mobbningen.

Tillvänjningen gör att vi inte längre ser mekanismerna när till exempel en jury inför tv-publiken dömer ut förhoppningsfulla ungdomar som misslyckade. Ofta faller de i gråt eller rusar ut ur studion.

Behöver vi dessa mobbningssåpor? Vad har de tillfört vårt samhälle?
Kraven på att skolan ska klara arbetet mot mobbning blir allt större. Samtidigt riskerar vi att förlora insikten om att också samhället utanför har ett ansvar. Risken är stor att samhället enbart skuldbelägger lärarna om vi inte klarar nolltoleransmålet mot mobbning.

Vi behöver välutbildade lärare för trygga elever. Skolan behöver många vuxna som kan ge de otrygga trygghet. Vi behöver kunskap om hur och varför mobbare uppstår och hur mobbningsoffer ser ut.
Skolminister Jan Björklunds futtiga tio miljoner kronor om året räcker inte för att sprida upplysning och skapa åtgärdsprogram mot mobbning. Det krävs betydligt bredare satsningar.

Kom ihåg att mobbaren och hans
offer möts också utanför skolan. Vad gör vi alla tillsammans för att mobbningen inte ska drabba våra barn?

Ska vi vara ärliga känner vi på oss och vet mycket väl när mobbningens mekanismer sätts igång. Det må vara på skolgården, i internets chattrum eller i medierna.
Vi föräldrar och andra vuxna måste reagera när vi ser och hör mobbning och sluta hylla dem som slår och kränker.

Det är inte roligt och borde inte vara underhållning.