Antalet sjukskrivna i Sverige låg denna höst kring 125 000 personer. Ytterligare 500 000 människor erhöll sjuk- eller aktivitetsersättning. Att nästan var tionde person mellan 40-49 år har någon form av sjukersättning är ett resultat av Socialdemokraternas politik under Göran Persson.
Nu pratas det om samarbete mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommunerna – men sjukvårdens betydelse för antalet långtidssjukskrivna nämns inte från något parti. Inte ens Socialstyrelsen verkar ha synpunkter på en sjukvård som inte kan göra människor friska.
Till skillnad från politikerna (som ser arbete som en plikt) vill jag betona varje människas rättighet till optimal hälsa, vilket innebär att kunna utbilda och försörja sig, vara del i en arbetsgemenskap och få uppskattning för det man gör.
Jämför man de 625 000 sjukskrivna (september) med antalet arbetslösa 395 000 (oktober) står det klart: Valet 2010 kommer att vinnas av de partier som har ett program för en sjukvård som kan göra människor friska. En arbetslinje förutsätter i första hand en kvarvarande arbetsförmåga. Detta är ofta främst ett medicinskt problem.
Varför blir då människor långtidssjukskrivna?
• Svensk sjukvård är underdimensionerad. Bara 77 procent av befolkningen anser att de helt eller delvis har tillgång till den sjukvård de behöver. Siffran motsvarar ganska exakt antalet personer som anser sig ha god hälsa (Socialstyrelsen 2009). De sjuka anser alltså inte att de får god vård.
• Primärvården förlorar ekonomiskt på att göra utredningar. Husläkarna får en klumpsumma per besök. Ju fler prover det tas, ju mindre lönsamt blir besöket för vårdgivaren.
• Helhetssynen på patienten lyser med sin frånvaro. Specialistläkarna har order från verksamhetscheferna att endast beställa prover inom sitt eget gebit för att hålla budget.
• Vårdfel leder ofta till förlängd sjukskrivning och onödiga kostnader. Socialstyrelsen utgår ifrån att mer än 100 000 personer om året drabbas av vårdfel när de vårdas på sjukhus. Underbemanning, stress och platsbrist bidrar till felbedömningar och onödiga infektioner. Fel inom primärvård, psykiatri och tandvård tillkommer. Har samhället verkligen råd med dålig sjukvård?
• Det tar för lång tid att få en diagnos. Det är ett underbetyg för svensk sjukvård att man ens kan visa ett TV-program som ”Diagnos okänd” på bästa sändningstid. Diagnostiska enheter där oklara sjukdomar snabbt kan bedömas av flera specialister som samarbetar kring den enskilda patienten borde finnas vid alla stora sjukhus. Förutom de vanliga sjukdomarna finns även 5000 ovanliga sjukdomar.
• Vårdplatserna på sjukhusen räcker inte till. Sverige hade endast 2,1 bäddar i akutsjukvården per 1000 invånare år 2007 (OECD 2009). Detta är rekordlågt jämfört med andra industrinationer. Nyligen publicerade Socialstyrelsen sin rapport ”Sjukdomar i sluten vård 1987–2008” som visar att ökningen i kategorin ”symtom och ofullständigt preciserade fall” uppgår till 34 procent under dessa år. Allt fler skrivs alltså ut även från sjukhusen utan diagnos.
• Vårdgarantin slår mot de kroniskt sjuka. Vårdgivare med kort väntetid för nybesök premieras och mest pengar finns att tjäna på korta nybesök. Däremot lönar det sig inte att lägga ner tid och möda på att ta hand om långtidssjuka människor. Detta går stick i stäv med lagstiftarens ambition att de svårast sjuka ska prioriteras.
• Akut sjuka prioriteras framför kroniskt sjuka. Detta gäller undersökningar med långa väntetider (exempelvis magnetröntgen) lika väl som operationer. Vi brukar prata om ”akutsjukhusen”. Men var sätter man de långtidssjukskrivna i första rummet? Det borde finnas särskilda resurser för vården av kroniskt sjuka människor.
• Rehabilitering når alldeles för få. I oktober meddelade socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson att 12 500 människor har fått hjälp genom rehabiliteringsgarantin under 2009. Detta är 2 procent av de 625 000 personer som just nu inte arbetar på grund av sjukdom. Gerhard Larssons Rehabiliteringsutredning visade redan år 2000 att varje krona som satsas på rehabilitering ger 9 kronor tillbaka till samhället.
• Sjukvården har inget koncept för multisjuka yngre. Husläkarna får inte en krona extra för en person som går hos sju olika specialistläkare, trots att det är tänkt att primärvårdens ska samordna samtliga vårdinsatser. Remissvar skrivs inte när patienten går kvar år efter år hos specialistläkaren. Då olika enheter har olika journalsystem vet husläkaren inte ens veta vad kollegorna gör. Det saknas en adekvat ekonomisk kompensation för både hus- och specialistläkare som har hand om multisjuka patienter. Ett bättre omhändertagande av multisjuka kan spara många dyra besök på akuten.
Sverige har mycket att lära från länder med fungerande sjukvård och låga ohälsotal. Sjukvårdspersonal, patientnämnderna och handikappförbunden bör vara med i diskussionen om en kostnadseffektiv sjukvård. Kvantitet och kvalitet är inte samma sak. Även med optimala sjukvårds- och rehabiliteringsinsatser kommer det alltid att finnas personer som är för sjuka för att kunna försörja sig genom arbete, oavsett vilket arbete det gäller.
Hur många gånger Cristina Husmark Pehrsson än ändrar sig - ingen blir frisk av en sjukförsäkringsreform. Det Sverige i första hand behöver är en bättre sjukvård. Arbetsmarknadsåtgärder kan inte vara annat än steg nummer två.
SUSANNE MERZ
socionom, medicinsk skribent
