Björn Lindgren har läst vår artikel men missat poängen (Brännpunkt 10/10). Hans resonemang om Regeringens skattesänkningar tyder dessutom på att han inte förstått jobbskatteavdragets konstruktion. Det har nämligen ett tak som gör att skattelättnaderna för de flesta heltidsarbetande inte blir större och större i kronor.
Någonstans går en gräns för hur stor del av den totala kakan höginkomsttagare kan förväntas betala.
Robert Gidehad och Arvid Malm
Lindgren konstaterar att det har skett en ökad inkomstspridning, något som vi också noterar i rapporten. Det är en del av en global trend och förekommer i hela västvärlden.
Vår poäng är att denna utveckling har inneburit att skattesystemets progressivitet i praktiken har skärpts. Den tiondel som tjänar bäst står ensam för 40 procent av kalaset, de 20 procent som tjänar bäst står för nästan 60 procent. Det är svårt att hävda att dessa grupper ”smiter från notan”.
Finns det då skäl att ”ömma” för dessa grupper – att tycka synd om dem? Nej – självklart inte. Men det har vi heller aldrig skrivit. Vi har istället tre huvudpoänger som Lindgren inte berör i sitt svar.
För det första att det någonstans går en gräns för hur stor del av den totala kakan höginkomsttagare kan förväntas betala. Trots allt lever vi i en marknadsekonomi med privat äganderätt. Vår utgångspunkt är att de pengar vi tjänar in i första hand är den enskildes pengar, inte statens. Därför bör det finnas en gräns för det allmännas anspråk på andras inkomster – alldeles oavsett om det rör sig om en börsbolagsdirektör, en civilingenjör eller en undersköterska. Vi tycker att 56 procents marginalskatt (plus sociala avgifter) och 40 procent av den totala kakan är en sådan gräns. Uppenbarligen tycker Lindgren att det inte är tillräckligt.
För det andra gör vi poängen att det inte finns något skäl att med hänvisning till diffusa föredelningspolitiska mål avfärda reformer som skulle vara bra för hela samhällsekonomin. Det råder bred konsensus om att ett avskaffande av värnskatten skulle vara en bra reform för hela Sverige. Vår tillväxt skulle öka och kakan att fördela skulle bli större. Kostnaden för en sådan reform skulle initialt uppgå till några promille av statens budget och på sikt skulle den sannolikt inte kosta något alls för staten.
För det tredje att det givet den förskjutning av skattebelastningen som skett inte finns något skäl alls att ytterligare höja skatten för de som väljer att utbilda sig, starta företag eller som på annat sätt satsar på att få en högre inkomst än snittet. Lindgrens parti tycker annorlunda – deras budgetmotion innebär att den högsta marginalskatten skulle höjas ytterligare, till nästan 60 procent. Tyvärr är de i dåligt sällskap med de andra oppositionspartierna som också vill höja marginalskatterna ett snäpp till.
Givet det vi vet om värnskattens effekter skulle ytterligare marginalskattehöjningar knappast leda till något annat än att det blev mindre resurser att fördela. Frågan Lindgren borde ställa sig är därför hur mycket välfärd han är beredd att offra på symbolpolitikens altare.
ROBERT GIDEHAD
vd Skattebetalarnas Förening
ARVID MALM
chefekonom Skattebetalarnas Förening
