Inskränkt ekonomisk analys i tider av internationalisering och globalisering och tokiga argument om vattenförsörjningen, hävdar SGU:s chef för grundvattenförsörjningen Göran Risberg i artikeln ”Kalkbrottet hotar inte vattenförsörjningen” (Brännpunkt 6/9).
En kortsiktig och oförnuftig hantering av vattentillgångarna kan få långvarigt skadliga ekonomiska konsekvenser.
Hans Lööf
Sveriges geologiska undersökning, SGU, har samhällets ansvar för två frågor av riksintresse nämligen mineralförsörjning och grundvattenfrågor. När det gäller området Bunge Ducker på norra Gotland är det dock ingen tvekan om att man prioriterar kalkbrytning framför vattenförsörjning. SGU har pekat ut området som av riksintresse avseende ämnen och material för landets materialförsörjning.
Den andra statliga myndigheten som är inblandad i kalkbrytningen vid Bunge är Naturvårdsverket. Deras uppgift är att tillvarata allmänna miljöintressen i mål och ärendet. Naturvårdsverket anser att platsen är av riksintresse för naturvården och det inbegriper både både naturvärden, vegetation och vatten.
SGU och Naturvårdsverket representerar två helt olika positioner när det gäller riksintressena kring Nordkalks ansökan om att få öppna att öppna ett nytt 1,7 kvadratkilometer stort och 25 meter djupt kalkbrott i Bästeträskområdet. Miljöbalkens portalparagraf säger att när olika riksintressen står mot varandra, skall man välja det som är långsiktigt mest hållbart. Det var också vad som skedde i miljödomstolens beslut år 2008 då Nordkalk AB:s ansökan om tillstånd till bergtäkt på fastigheten Gotland Bunge Ducker lämnades utan bifall. På punkt efter punkt underkände domstolen bolagets yrkanden. Ett av huvudskälen gällde hotet mot vattentillgångarna.
Gotland har stora problem med vattenförsörjningen som bland annat avspeglas i Sveriges största andel saltvattenbrunnar. Enligt naturvårdsverkets och den vattenexpertis som Gotlands kommun anlitar innebär kalkbrottet i Bästeträsk en uppenbar risk för uppträngning av salt grundvatten underifrån. I en rapport till regeringen 2009 (Sveriges Grundvattentillgångar – betydelse för näringslivsutveckling 2009-01-19) pekar också SGU ut just Gotland som ett område med brist på grundvatten, samtidigt som det finns risk för att gammalt havsvatten aktiveras vid för stora uttag.
Men när SGU lämnar sitt remisssvar till Miljööverdomstolen bara några månader senare är vattenfrågan plötsligt inget som helst hinder för att Nordkalk skall få bryta kalk i ett av landets mest känsliga naturområden. Tvärtom, nu anser myndigheten att vatten inte är någon bristvara på Gotland och att kalkbrottet kommer inte att leda till uppträngning av saltvatten.
Detta agerande är anmärkningsvärt och knappast förtroendegivande. Det är heller inte förtroendeingivare att remissen författats en en medarbete som just passat på att byta hatt från sin roll som konsult åt Nordkalk.
I sin debattartikel går Göran Risberg ännu ett steg längre och möter de ”tokiga argumenten” med påståendet att kalkbrottet i själva verket kommer att höja vattenkvaliteten när de utbrutna stenbrotten i framtiden kan bli stora vattenreservoarer. Nu är det alltså kalkbrytningen som skall rädda Gotlands vatten. Men enligt Nordkalks egna beräkningar kommer det att ta minst 60 år att fylla brottet vid Bunge Ducker med vatten, samtidigt som vatten som annars skulle tillföras Bästeträsk istället hamnar i kalkbrottet. Även på kortare sikt är Bästeträsks vattenreservoar hotad enligt Naturvårdsverket eftersom kalkbrottet bryter av tillrinningen till Bästeträsk. Nordkalk planerar att mildra detta problem med en ytterst osäker teknik för att leda vattnet runt kalktäkten. Det saknas övertygande bevis från omvärlden att detta skulle fungera.
Huvudargumentet i Nordkalks överklagan till Miljööverdomstolen för rätten att exploatera Bunge-tillgångarna var att ”det saknas rimliga alternativa lokaliseringar. Det finns ingen annan känd fyndighet i Sverige eller Östersjöregionen med den höga kvalitet som kalken i Bunge har. Provbrytningarna har bekräftat detta” heter det i yrkandet. Nästan exakt samma formulering dyker också upp i SGU:s remisssvar: ”Utöver … finns det inga kända alternativ till kalkstensfyndigheter i Sverige som svarar mot det av SGU utpekade riksintresseområdet på XX 1:64” (Bunge Ducker). Men detta påstående är inget annat än en lek med ord. Stora delar av Gotland består av så kallad revkalksten och orsaken till att det är den största kända fyndigheten är att Nordkalk inte bemödat sig om att utreda alternativa kalkstensfyndigheter med motsvarande provborrningar.
Bästeträskområdet är det mest lönsamma området för Nordkalk eftersom det ligger i det närområdet till infratruktur som man har vid Storugns. Får man inte bryta där hotar man att lämna Gotland, och märkligt nog framhåller Miljööverdomstolen detta som motiv för att ge Nordkalk ett klartecken som står i strid med alla expertinstanser förutom SGU.
När det slutligen gäller den enligt Risberg nationalekonomiska inskränkheten, råkar det vara så att produktionen förblir lokal oavsett globaliseringens omfattning. Nationalekonomi är i grunden en vetenskap som handlar om hur vi bäst handskas med knappa medel. Naturen, och inte minst vattnet representerar i högsta grad knappa – och sårbara – resurser. En kortsiktig och oförnuftig hantering av vattentillgångarna kan få långvarigt skadliga ekonomiska konsekvenser för sysselsättning och tillväxt på Gotland.
HANS LÖÖF
professor KTH
