”Svensk politik har satt en käpp i hjulet för Antarktisforskning och vetenskapsmän från hela världen”. Denna föga smickrande beskrivning av ”svensk politik” upptar en helsida i den högt ansedda vetenskapliga tidskriften Science (19 augusti 2011, News & Analysis). Bakgrunden är följande.

USA:s vetenskapsråd (US NSF) har under de fem senaste australsomrarna, då vi har vinter i Sverige, hyrt den svenska isbrytaren Oden för att bryta väg till McMurdo-basen. McMurdo är den största vetenskapliga utposten på Antarktis dit förråd och bränsle för all amerikansk forskning på den Antarktiska kontinenten skeppas under södra halvklotets sommartid. Brist på tillgängliga amerikanska isbrytare ledde till kontraktet med Oden. I kontraktet ingick även avtal mellan USAs vetenskapsråd och det svenska Vetenskapsrådet (VR) om vetenskapligt samarbete för att utnyttja Oden som forskningsplattform i farvattnen runt Antarktis.

Oden är den enda isbrytaren i Sverige med arktisk isklass. När hon byggdes 1988 i samarbete med Polarforskningssekretariatet ingick det i konceptet att hon också skulle användas som forskningsplattform. Oden har under perioden 1991-2011 använts 16 gånger som plattform för större forskningsdrivna expeditioner, 11 gånger till Arktis och 5 till Antarktis, alltid med starka internationella inslag.

Under sin första större forskningsresa till centrala Arktis lyckades hon nå Nordpolen som det första icke atomdrivna ytfartyget, i september 1991. Under de två decennier som följde har hon kommit att alltmer anpassas till forskning, med bättre logimöjligheter för forskare ombord, ett permanent laboratorium och inte minst installation av avancerad maringeofysisk instrumentering. Sammantaget gör detta Oden till ”världens mest kapabla polarklassade forskningsfartyg” (Science, 19 augusti 2011). Enligt Science betalade USA:s vetenskapsråd 10 miljoner US dollar i hyra för Oden ifjol. Vad är då problemet?

Vi har haft två relativt svåra isvintrar i Bottenhavet och Bottenviken. Avsikten är att Oden, om det blir ytterligare en svår isvinter, skall bidra till isbrytningen i dessa havsområden, istället för att uppfylla kontraktet med USA:s vetenskapsråd. Ett kontrakt som enligt Science bröts abrupt från svensk sida i juli 2011.

När signalerna om ett förestående svenskt upphävande av kontraktet nådde USA:s regering skickade utrikesminister Hillary Clinton ett brev med en vädjan om att fullfölja kontraktet till sin svenska motsvarighet, Carl Bildt. Hon fick till svar att ”Med Oden i Östersjön är det troligt att dessa förseningar hade kunnat undvikas”. Som syftar på de förseningar som stört sjöfarten i svenska farvatten de senaste två vintrarna. Därmed förbisågs att i de 10 miljoner US dollar som USA:s vetenskapsråd betalade för Oden ingick medel till att hyra in isbrytare som skulle ersätta henne i svenska farvatten – om behovet skulle uppstå. Hursomhelst, beslutet blev att Oden inte får bege sig till Antarktis under den kommande australsommaren.

Den kortsiktiga effekten av beslutet att bryta kontraktet med USA:s vetenskapsråd är att framstående svensk polarforskning av hög internationell kvalitet blir lidande. Science exemplifierar med oceanografen Anna Wåhlins mätserie i Amundsenhavet och under Rosshavets isshelf som pågått under två år och vars data nu riskerar förloras eftersom den planerade Oden-expeditionen för att ta upp instrumenten har ställts in. Chefen för Polarprogrammet i USAs vetenskapsråd, Karl Erb, säger att möjliga ersättningsfartyg för Oden inte har forskningskapacitet och tillägger att det är en stor förlust eftersom ”Oden tog sig fram i områden där ingen hade arbetat förut, och nya upptäckter började komma fram.”

Internationell forskning och samverkan bygger i hög grad på ömsesidigt förtroende. En långsiktig effekt är att Sverige tappar i förtroendekapital, med konsekvenser som idag är svåra att överblicka. Svensk polarforskning har byggt upp en stark internationell goodwill tack vare en lyckad symbios mellan Polarforsknings-sekretariatet, svenska polarforskare och deras kollegor i många länder. Beslutet att kalla hem Oden från Antarktis gör oss självklart mindre intressanta som internationella samarbetspartners i polarforskningssammanhang. Vi tillåter oss undra vilka fördelar regeringen ser i att så markant försvaga internationellt framgångsrik svensk polarforskning.

Kanske den märkligaste knorren i den här, för svensk polarforskning så trista historien, skall ses mot Carl Bildts uttalande (Science 19 augusti 2011) att den svenska regeringen noga övervägt att göra Oden tillgänglig för Antarktis under delar av australsommaren innan beslutet togs att kalla hem henne eftersom ”det inte betraktas som ett praktiskt alternativ” att låta henne verka där.

Varför märkligt? Jo, Sjöfartsverkets styrelse har nu upprättat ett kontrakt värt 4 miljoner euro med sin finska motsvarighet om att hyra ut Oden den kommande vintern till Finland (se http://scim.ag/_icebreaker).

Större var alltså inte det svenska behovet av Oden för svensk sjöfart. Bedrövligt är bara förnamnet på ”swedish politics” som så lättvindigt underminerar Sveriges ställning som framstående forskningsnation inom polarforskningsområdet.

JAN BACKMAN

professor, Stockholms universitet

MARTIN JAKOBSSON

professor, Stockholms universitet

JOHAN KLEMAN

professor, programdirektör Bert Bolin Centret för Klimatforskning, Stockholms universitet

STEFAN NORDLUND

professor, dekanus naturvetenskapliga fakulteten, Stockholms universitet