40 procent av alla intagna på svenska fängelser har ADHD. Detta uppseendeväckande resultat basuneras nu ut i medierna som resultatet av en undersökning ledd av tre forskare vid Karolinska instititutet. Två av dessa sponsras av Jansen-Cilag som producerar det vanligaste ADHD-medlet Concerta (metylfenidat), ett amfetaminliknande preparat med allvarliga biverkningar och stor missbrukspotential.
Två mycket omfattande och ambitiösa långtidsundersökningar (amerikanska MTA och australiensiska Raine) har visat att metylfenidat på sikt inte har några som helst positiva effekter på ADHD hos barn, endast allvarliga biverkningar som tillväxthämning och förhöjt blodtryck. Man kan då förstå att nya marknader för vuxna måste etableras. Låt oss undersöka rapportens trovärdighet.
Den ursprungliga gruppen under undersökningsperioden december 2006 till april 2009 bestod av 589 interner. I ett första steg undantogs 200 som skulle utvisas efter straff. Det är inte motiverat att utesluta dessa i en studie av ADHD-förekomst men det förklaras med en planerad fortsättning av undersökning. Ytterligare 74 utesluts av praktiska skäl (oklart vilka) samt eftersom de var ”too mentally affected” (oklart hur).
Återstår alltså 315 som erbjöds screening för ADHD. Av dessa bortföll 121 personer som inte visade intresse (oklart varför) Återstår 194 som besvarade screeningfrågorna. Här har vi alltså redan ett bortfall på nästan 67 procent av den ursprungliga gruppen (589).
88 av de kvarvarande personerna ansågs ha ADHD enligt de två screeningformulären (som saknar svensk validering). Krav på de utvalda var även att de alla var skrivna i Stockholm, hade erhållit tillstånd att vistas på en särskild ADHD-avdelning samt hade 14 månader kvar till frigivning. Rapporten uppger att 47 interner kom ifråga för fortsatt utredning. Av dessa utesluts en person av oklar orsak, 6 personer vägrade delta och ytterligare 6 hoppade av.
Återstår då 34 av vilka 30 diagnostiserades som ADHD. 4 hade alltså felaktigt screenats som ADHD. Vi har nu ytterligare ett bortfall på 36 procent av gruppen om 47 personer som skulle utredas.
Uppenbart är att anmält intresse för deltagande är en avgörande urvalsfaktor i studien. Internerna förses även med beskrivningar av ADHD-beteende som gör det lätt att utforma de egna svaren efter önskat utfall. Man kan då inte tala om randomisering (slumpurval). Vidare har vi här att göra med flera stora och successiva bortfall. Dessa allvarliga brister gör att den avancerade statistik som tillämpas hänger i luften och mer har funktionen att fungera som en falsk legitimering av resultaten.
Av den ursprungliga gruppen om 589 interner har det visats sig att man genom uteslutningar, bortfall och intresseurval hos en grupp med hög missbruksfrekvens har lyckats vaska fram en ADHD-grupp om 30 personer, alla tidigare missbrukare med låg utbildningsbakgrund och en mängd olika psykiska problem. De har alla nappat på ett erbjudande om att delta i en undersökning som innebar garanterad, kostnadsfri amfetaminliknande behandling. Gruppen utgör 5 procent av den ursprungliga populationen.
Det egentliga problemet är kanske ändå om vi här kan se en ny ”rasbiologi” under uppsegling. Kriminalitet som en kronisk, ärftligt betingad defekt i nervsystemet. Hade vi inte under 1900-talet lämnat den ståndpunkten?
LARS LUNDSTRÖM
fil. dr. i psykologi, legitimerad psykolog
