Låt mig först säga att när jag skrev min artikel på SvD Brännpunkt den 19 november var jag mycket medveten om domen mot general Radislav Krstic. Av utrymmesskäl valde jag att inte nämna fallet, hellre än att behandla det i förbigående.
Anita Jekanders och Christian Palmes reaktion, SvD Brännpunkt den 20 november, visar att jag hade rätt; de ser inte det principiella och moraliska problem jag tog upp.

Domen mot Krstic, som är överklagad och kommer att prövas på nytt, är i flera avseenden märklig.
Utifrån FN:s folkmordskonventions skrivning ”förgöra [en folkgrupp] helt eller delvis” slår domstolen fast att det kan finnas lokala folkmord, vilket i sig är synnerligen tvivelaktigt och strider mot de flesta definitioner av folkmord.
Därefter konstaterar domstolen att formuleringen ”helt eller delvis” även kan tillämpas på denna lokala population (!):
”I själva verket kan det fysiska förintandet hänföra sig till endast en del av en geografiskt begränsad del av en större grupp ”

Vidare förs ett föga
övertygande resonemang om att befolkningen i Srebrenica skulle ha vissa särdrag (patriarkalisk kultur) som gör att den kan betraktas som en specifik grupp inom den bosnjakiska folkgruppen.
Och trots att man medger att det skett omfattande flyktingrörelser i regionen, väljer domstolen att definiera den drabbade gruppen som muslimer i Srebrenica.
Det hade varit logiskt att utgå från kategorin bosniska muslimer, eller åtminstone muslimer i östra Bosnien. Detta får givetvis konsekvenser för andelen offer, ett avgörande kriterium i tillämpningen av folkmordskonventionen.

Domstolen kommer även med en anmärkningsvärd nytolkning av konventionen när man hävdar att det rör sig om folkmord om en grupp tvingas bort från ett givet område:
” eftersom förövarna av folkmordet betraktar det avsedda förintandet som tillräckligt för att tillintetgöra gruppen som en distinkt enhet i det geografiska området ifråga.”

Till skillnad från domarna i fallet Prijedor som använder konventionens begreppsapparat utgår alltså domen
mot Krstic på avgörande punkter från termer som inte finns i konventionen, vilket leder till att skillnaden mellan folkmord och fördrivning suddas ut.
Följden blir att t ex de tyskar som under brutala former fördrevs från Östeuropa i Andra världskrigets slutskede var utsatta för ett folkmord.
En märklig detalj är för övrigt att domarna i Haag i sitt resonemang hänvisar till att FN:s generalförsamling betecknat massakern i Sabra och Shatila som folkmord.
I hur hög grad domen är kontroversiell framgår av följande citat:
”Avsikten att tillintetgöra ett stort antal personer på grund av deras tillhörighet till en given grupp är folkmord även om dessa personer utgör endast en del av en grupp, antingen inom ett land eller inom en region eller inom ett lokalsamhälle.”

Detta innebär att distinktionen mellan krigsförbrytelser och ett folkmord som syftar till att förgöra en folkgrupp helt försvinner.
Begreppet ”ett stort antal personer ” står i direkt motsättning till gängse tolkningar av konventionen och till de
resonemang som förs i samband med Prijedor.
I domen mot Dusko Sikirica, ansvarig för Kerathermlägret, heter det:
”Bevisningen måste slå fast att det är gruppen som är målet, inte endast enskilda individer inom gruppen. Detta är innebörden av frasen som sådan i lagtexten. Medan individen utgör offret i de flesta typer av brott, är gruppen det verkliga offret för folkmord, även om gruppens tillintetgörande kräver att brott begås mot dess medlemmar, d v s mot individer som tillhör gruppen ifråga. Det är detta som skiljer folkmord från det brott mot mänskligheten som går under namnet förföljelse.”

Domarna understryker att skillnaden mellan förföljelse på etniska grunder och folkmord är avgörande; i det ena fallet drabbas individer, i det andra är syftet att tillintetgöra en grupp. Även om brotten har vissa gemensamma element:
” begår förövaren, när det rör sig om förföljelse, brott mot individer på politiska, religiösa eller rasmässiga grunder. Det är detta förhållande som utgör gränsdragningen mellan
folkmord och de flesta fall av etnisk rensning.”

Det framgår klart att domen mot Krstic i sin uppfattning av brottet folkmord skiljer sig radikalt från den syn som kommer till uttryck i övriga rättegångar. Man kan notera att Krstics försvarare påtalar detta i sitt överklagande, samtidigt som de kritiserar begreppet ”lokala folkmord”.
Den egendomliga situationen har uppstått att om någon frågar ”Var det som hände i Bosnien mellan 1992 och 1995 ett folkmord?” svarar tribunalen nej.
Frågar man i stället ”Inträffade det ett folkmord i Bosnien mellan 1992 och 1995”, blir svaret: ja, i Srebrenica i juli 1995.
Kommentarer är egentligen överflödiga, men man kan i varje fall inte tala om ”folkmordet i Bosnien”.

Den ståndpunkten är varken unik eller kontroversiell. Går man till litteraturen är det få som skulle acceptera idén om ett lokalt folkmord med de argument som används i fallet Krstic.
De flesta initierade på området menar att folkgrupp innebär alla medlemmar av gruppen ifråga och anser att en betydande
del av gruppen måste förgöras för att man skall kunna att tala om folkmord.

Av det skälet hävdar Yehuda Bauer, en av pionjärerna inom forskningen, att det som hände i Bosnien inte var ett folkmord. (Vilket enligt svenska publicister skulle göra honom till ”revisionist”.)
Gör man det, måste man definiera en ny kategori som innefattar Förintelsen.
Samma inställning har Alain Destexhe, grundare av Läkare utan gränser, som i sin bok om Rwanda understryker att det under 1900-talet ägde rum tre folkmord: den armeniska katastrofen 1915, folkmordet under andra världskriget, samt folkmordet i Rwanda 1994. Han varnar uttryckligen för följderna av en trivialisering av folkmordsbegreppet.

Det är inte rimligt att behöva använda sofistikerade juridiska argument för att avgöra om ett folkmord ägt rum och det är svårt att komma till någon annan slutsats än att domen mot Krstic strider mot folkmordskonventionens anda.
När Raphael Lemkin 1944 myntade begreppet Genocide (folkmord) framhöll han att den internationella
rättsordningen måste kunna bestraffa ett brott som i grunden är något annat än krigsförbrytelser eller massmord.
För Lemkin innebär folkmord förintandet av en folkgrupp, vilket förutsätter en plan som syftar till total utplåning. Även om man utgår från konventionens formulering ”helt eller delvis”, är det omöjligt att bortse från att kärnan är strävan att tillintetgöra en folkgrupp.

Begreppet folkmord har blivit en allmän metafor för ondska och kommit att användas om varje form av massivt våld. Det finns alla skäl att motarbeta en sådan praxis, såväl juridiska som moraliska. Annars försvinner gränsdragningen mellan folkmord och andra grova brott mot de mänskliga rättigheterna, samtidigt som Förintelsen med nödvändighet nedvärderas.
Under Hitlers krig mot Sovjetunionen sköts den judiska befolkningen systematiskt ihjäl: män, kvinnor och barn, dag efter dag, i by efter by. Något liknande skedde inte i Bosnien. Srebrenica är det enda fall som påminner om massmorden på Östfronten, men då som exempel på
krigsförbrytelser, eftersom det är Förintelsen i dess helhet, inte de enskilda massmorden som utgör folkmordet.

Till sist vill jag bestämt avvisa Jekanders och Palmes insinuation om att denna syn på folkmord innebär att våldet i Bosnien förringas. Det är varken logiskt eller ett korrekt återgivande av vad jag sagt.
Övergreppen är lika upprörande, det mänskliga lidandet lika stort oavsett om det som hänt kan rubriceras som folkmord eller ej. Att i det sammanhanget hänvisa till David Irving är ett lågvattenmärke.
Till Eric Östbergs artikel på SvD Brännpunkt den 21 november har jag inga kommentarer utöver det som redan framförts här.