Allemansrätten ska ses över. Översynen är en komplex fråga som knappast har sin motsvarighet i direktiven och det är inte tillräckligt att LRF ska företräde markägarna.

LRF har i andra sammanhang som gäller statens styrning över markanvändningen svikit det privata markägarintresset.

Under tiden som LRF företrätt markägarna har allemansrätten utvecklats från något som hade karaktären av en tyst överenskommelse mellan markägaren och en individ som med största försiktighet tillgodogjorde sig bär, svamp, torra kvistar och sånt för eget bruk med rätt för ägaren att säga ifrån när som helst. Gunnar Wiktorsson har i en grundläggande utredning utgiven av City University Press 1996 i Stockholm till och med i rubriken kallat lanseringen av allemansrätten för den grundlagsskyddade myten.

Numera har markägaren ingenting att säga till om. Staten bestämmer över omfattning av allemansrätten och makthavarna kan på det sättet billigt tjäna politiska poäng. Orsaken till översynen syns vara att myndighetsutövarna har gått lite för långt och att det börjar blåsa om fötterna på politikerna.

Till exempel kan nämnas att medan regeringsformen sedan 2010 anger att alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten och oberoende av äganderätten säger miljöbalken att den som nyttjar allemansrätten endast behöver visa hänsyn och varsamhet mot naturen utan någon som helst koppling till ansvar mot ägaren av marken.

För äganderätten gäller enligt regeringsformen att vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå den till det allmänna eller till någon enskild utom vid angelägna allmänna intressen. Sker det i form av expropriation eller annat sådant förfogande föreligger rätt till ersättning för markägaren enligt regeringsformen. Motsvarande regel om ersättning saknas vid allemansrättsliga intrång och träffar således även strandskyddet eftersom ett av dess syften enligt miljöbalken är att trygga förutsättningarna för strandskyddet.

De nu nämnda förhållandena har myndighetsutövarna på riksdagens delegation hittills utnyttjat till fullo varför inte bara allemansrätten utan också strandskyddet har tagit sig allt för stora proportioner på markägarnas bekostnad och utan några som helst reaktioner från LRF tidigare.

Det är känt genom LRF:s medverkan i det så kallade Nordmalingsfallet att organisationen inte vill ha någon prövning av statens styrning över markanvändning vid Europadomstolen. Europakonventionen innehåller en regel som skyddar ägaren mot alla former av intrång i det allmännas intresse vare sig det är fråga om allmänna aktiviteter eller begränsningar i vad ägaren får företa sig. I regeringsformen sägs att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden en konventionen. Det är dags att vi i Sverige skaffar oss en definition på vad som ska förstås med äganderätten till mark som förutsättning för översyn av allemansrätten jämte strandskyddet och andra bestämmelser som gäller statens styrning över markanvändningen där den allmänna skyldigheten att kompensera ägaren saknas i svenska bestämmelser. Därför behöver markägarna andra företrädare än LRF.

LARS OLA HULL

jur kand, europarättsjurist