Människovärde först vid födseln

Fosterdiagnostik och dess konsekvenser – med fler aborter av foster med missbildningar – kan rubba den humanistiska grundtanken om människors lika värde (se Brännpunkt 28/11, 29/11, 28/12 2007).

I denna diskussion liksom i diskussionen om aborter saknas ofta frågan om när det mänskliga medvetandet uppkommer. Debatten har inte blivit lättare av att nya sofistikerade ultraljudsundersökningar visar att fostret grimaserar, gäspar och ler, som om det vore medvetet.

Men fosterlivet är inte detsamma som människolivet efter födelsen. Det är en fundamental skillnad mellan fostret och det nyfödda barnet.

Inandningen av luft vid födelsen är förenat med uppvaknande och aktivering av gener och signalsubstanser. Att tala om livsanden, som Galenos gjorde under antikens dagar, är faktiskt inte fel.

Även om fostrets beteende har visat sig vara mycket mer avancerat än vad vi tidigare trott, så är det knappast medvetet. Trots att fostret kan reagera på nålstick så vaknar det inte upp och känner smärtan. Fostret är nämligen kraftigt sederat av anestesiliknande signalsubstanser från moderkakan.

I och med födseln släpper hämningen och det nyfödda barnet vaknar till, även om det är mycket för tidigt fött. Om det föds efter 23 veckors graviditetslängd kan det redan efter någon veckas ålder registrera syn-, hörsel-, känsel- och smärtintryck i hjärnbarken.

Det har nämligen visat sig att nervbanorna från sinnesorganen kopplas till hjärnbarken ungefär efter 25 veckor. Detta är nödvändigt för att medvetandet skall fungera.

Föräldrarna kan då uppleva ett jag-du-förhållande till sitt barn. Denna uppfattning har bland annat den välkände psykologen Michael Gazaninga, som också är ledamot i den amerikanska presidentens etikråd sedan flera år.

Han menar att livet börjar först när fostret är så moget att det kan födas fram och utvecklas till en tänkande människa om än med hjälp av modern intensivvård. Det är efter 23 veckors graviditet, som också är den abortgräns, som den amerikanska högsta domstolen har fastställt.

Att födelsen och de första andetagen luft är avgörande för det mänskliga livets början har fastslagits av en brittisk etisk kommitté bestående av ledande filosofer, jurister, läkare, sjuksköterskor och företrädare för handikapprörelser (se www.nuffieldbioethics.org).

Denna kommitté föreslår att alla barn som föds i graviditetsvecka 25 eller senare skall erhålla samma grad av intensivvård, som om det vore sex veckor, sex månader eller sex år gammalt. Om det föds tidigare, så bör föräldrarna ha ett avgörande inflytande på om man skall fortsätta intensivvård, särskilt om barnet drabbats av en svår hjärnskada.

I Sverige sätter vi gränsen lite lägre, inte minst därför att våra resultat när det gäller omhändertagande av extremt små barn är bättre än i Storbritannien. Det viktigaste är att beslutet sker i barnets intresse!

Så vitt jag kan tolka dessa rekommendationer, innebär detta att vi skall erbjuda intensivvård till alla nyfödda barn oavsett om de har ett funktionshinder eller inte. Ett för tidigt fött barn med Downs syndrom, som ofta kan ha en medfödd tarm- eller hjärtmissbildning måste alltså opereras liksom alla andra barn.

Däremot är det möjligt att abortera foster med kromosomförändringar, liksom friska foster, före den 23:e graviditetsveckan (nuvarande abortgräns i Sverige), innan det mänskliga medvetandet uppkommit.

Jag instämmer med Nils-Erik Sandberg (Brännpunkt 28/12) att kvinnan då bör bestämma eftersom fostret ännu inte fått ett eget människovärde före vecka 23.

Först när fostret kan dra de första andetagen luft själv – om än med teknisk hjälp – så har det fått en egen ”själ” och fullt människovärde.

Jag tycker alltså inte att det är att kränka människovärdet om man aborterar foster med grava missbildningar före denna tidpunkt.

För övrigt anser jag att vi också borde tillsätta en kommitté motsvarande den brittiska. Statens Medicinska Etiska Råd har inte varit särskilt aktivt i denna fråga.