Den 2 november är det Världsdagen för Rätten till en värdig död. Att en sådan dag behövs är sorgligt. Svårt sjuka, döende nekas fortfarande hjälp att få avsluta livet på ett värdigt och humant sätt, när situationen känns outhärdlig. Den läkare som hjälper en patient med detta på dennes uttryckliga begäran kommer – om det blir känt – att bli av med sin legitimation. Så har det varit hittills. Situationen är kuslig: den som vädjar till läkare och vårdpersonal om hjälp att dö riskerar i dagens situation att råka ännu värre ut. Läkaren blir rädd för att ge behövliga doser smärtlindring, vilket kan påskynda döden – eftersom det kan verka som om läkaren hjälpte patienten att dö. Jämför med turerna kring det så kallade Astrid Lindgren-fallet där en barnläkare åtalades för just detta. Professorerna Leijonhufvud och Lynöe har påpekat oklarheterna i lagen i en artikel på SvD Brännpunkt 21 oktober.
Vi som engagerat oss i dessa frågor får alltför ofta skrämmande berättelser om hur patienter dör under ovärdiga förhållanden.
Kjell-Olof Feldt mfl
Trots framstegen vad gäller smärtlindring och palliativ vård dör många människor under svåra omständigheter. Dessutom är inte den palliativa vården utbyggd på önskvärt sätt och det saknas ibland kunskaper bland personalen. Det är viktigt att den palliativa vården byggs ut. Enligt vår mening bör den kompletteras med möjlighet att få hjälp att dö för svårt sjuka, lidande människor i livets slutskede.
Företrädare för den palliativa vården framhåller gärna att man numera alltid kan ge tillräcklig lindring. Det är inte sant – se till exempel Claes Brittons bok ”Min mamma är död” (Bonniers 2010). Vi som engagerat oss i dessa frågor får alltför ofta skrämmande berättelser om hur patienter dör under ovärdiga förhållanden.
I vår omvärld händer mycket inom detta område. I Europa finns noggrant reglerad eutanasi för svårt sjuka lidande människor i Holland, Belgien och Luxemburg. I Schweiz är läkarassisterat suicid (läkaren skriver ut ett preparat som patienten intar) tillåten sedan 1942. Även från Sverige åker människor till Schweiz för att få den hjälp de förvägras i Sverige. I USA finns läkarassisterat suicid i delstaterna Oregon, Montana och Washington. I november blir det omröstning i Massachusetts om läkarassisterat suicid ska tillåtas även där.
I samtliga dessa fall handlar det om patienter med svårt lidande med förväntad kort återstående livstid och med ett noga reglerat förfarande. Autonomin är central. Det är också ett fåtal som utnyttjar möjligheten. I Schweiz handlar det årligen om cirka 300 personer, vilket motsvarar 0,5 procent av alla dödsfall.
Även i Sverige har det hänt en del. I svensk lagstiftning måste patienten själv godkänna den föreslagna vården (undantag finns för psykiatrisk tvångsvård och för vissa akuta situationer) och har rätt att avstå från behandling som är oönskad. Detta gäller även om behandlingen (till exempel respiratorbehandling) är livsnödvändig. Vid svåra tillstånd vid livets slut accepteras också så kallad djup kontinuerlig sedering, det vill säga att patienten sövs ner, ingen näring eller vätska ges och patienten förblir nedsövd tills döden inträder. Tillgången på denna möjlighet varierar dock beroende på var man vårdas samt läkarens inställning.
Alla dessa åtgärder uppfattas som ”passiva”; läkaren orsakar inte dödsfallet utan patienten dör av sin underliggande sjukdom. Att skriva ut ett läkemedel vars intagande leder till döden uppfattas inom vården som mer ”aktivt” än att stänga av en respirator – även om resultatet oftast blir detsamma. Uppfattningen att det är en moralisk skillnad mellan ”aktiv” och ”passiv” delas knappast av svenska folket. Det blev upprörda känslor när rånaren, som bestal en berusad person på tunnelbanespåret utan att göra något för att larma eller flytta den berusade, bara åtalades för stöld. Att ”passivt” låta någon bli påkörd straffades inte.
I Sverige är suicid avkriminaliserat liksom även medhjälp till suicid. Många självmord är djupt tragiska, många grundas i sjukdomar som är behandlingsbara. Dessa självmord och självmordsförsök bör man försöka hindra och absolut inte hjälpa till med. Men det finns andra som är helt förståeliga.
I dag finns det svårt sjuka människor som tar livet av sig i förtid, det vill säga medan de fortfarande är i stånd att göra detta – för att de vet att de tyvärr inte får hjälp av sjukvården när tiden är inne. Dessa självmord och självmordsförsök görs ofta under stor ångest och på ett plågsamt sätt och leder ibland inte till döden utan till svåra skador. För deras skull och för alla så är det dags för självbestämmande vid livets slut. Det är dags för utredning och lagändring.
STELLAN WELIN
ordförande Rätten till en värdig död, professor
MARGARETA SANNER
vice ordförande Rätten till en värdig död, docent i samhällsmedicin
KJELL-OLOF FELDT
samhällsdebattör och författare
EVA FLYBORG (FP)
riksdagsledamot
