Stefan Fölster, Anders Morin och Monica Renstig skriver i sin Brännpunktsartikel 4/10 att varken resurser eller lärartäthet är viktigt för hur eleverna presterar i skolan och att objektiv statistik påvisar detta faktum. Vidare skriver de: ”Satsa på lärarkvalitet istället för lärarkvantitet. Forskning visar entydigt att kvalitén på lärarna har större betydelse för elevernas resultat än mängden resurser som sätts in i skolan. För att kunna locka de bästa förmågorna till läraryrket krävs dock högre och mer individuellt satta löner även om det sker till priset av en lägre lärartäthet.”

Dessvärre är det i praktiken så att skolan inte längre konkurrerar om arbetskraften på samma villkor som privat sektor. Social nätverksrekrytering utan vederbörlig utlysning av lediga tjänster blir allt vanligare. Mångfalden på arbetsplatserna byts mot enfald, där den främsta meriten blir att man har samma världsbild som chefen. Skulle ett privat företag anställa någon inkompetent ger det tämligen snar återkoppling i form av lägre produktivitet och röda siffror i kvartalsbokslutet. Gör man så inom skolan märker man så småningom att budgeten överskrids, men orsakerna är diffusare. Man begär då och får ofta ett större anslag av skattemedel och sedan bekymrar man sig inte mer.

Tanken med individuella lärarlöner är god, men de rätta förutsättningarna saknas. Någon opartisk bedömning av hur tjänsten sköts görs aldrig. Sedan de inom chefernas sociala nätverk fått sin del bedöms resten av personalstyrkan genom rykten och hörsägen. Dessutom är det alltmer sällan man låter sökande konkurrera om en ledig tjänst med sina meriter. Är det inte märkligt förresten att skolor, universitet och högskolor, vars uppgift är att meritera de studerande, i allt lägre grad själva bekymrar sig om meriter?

ARNE SÖDERQVIST

matematiklärare vid KTH-ITM