Centerpartiets gröna yta flagnar och blottar den dystert grå betongen.

Stefan Ekman och Mats Eriksson

2 400 arter. Så många nya växter och djur har under det senaste decenniet upptäckts i regi av Svenska artprojektet. Projektet organiseras av Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala och firar i år sitt tioårsjubileum. Resultaten visar att det finns iögonfallande kunskapsluckor om vad som växer och kryper i svensk natur.

Av de 2400 arterna har knappt 900 visat sig vara helt okända för vetenskapen. I ett internationellt perspektiv är dessa tal helt enastående. Ändå är det bara en början, för mycket återstår att hitta.

Svenska artprojektets mål är att öka kunskaperna om landets flercelliga djur och växter. Den nyvunna kunskapen är ett kraftfullt verktyg i övervakningen av biologisk mångfald. Projektet vilar på tre pelare:

1. Kunskap förmedlas till allmänhet och yrkesfolk inom miljöförvaltning genom bokverket Nationalnyckeln, som ofta felaktigt behandlas som synonymt med Svenska artprojektet.

2. Inventering och taxonomisk forskning, det vill säga forskning om de biologiska organismernas klassificering och namnsättning.

3. Den tredje och hittills mest anonyma pelaren är museistödet, en mobilisering av de stora biologiska samlingarna i Stockholm, Uppsala, Göteborg Lund och Umeå. Avsikten med museistödet är bland annat att göra samlingarna digitalt tillgängliga för forskarvärlden.

I en uppmärksammad artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften PNAS för två år sedan besvarades frågan hur man maximerar sina chanser att hitta nya arter för vetenskapen. Svaret var inte alls en expedition till något avlägset exotiskt land, som man skulle kunna tro, utan ett besök vid något av våra biologiska museer! En stor del av de okända arterna har nämligen redan samlats och väntar på upptäckt någonstans på ett museum. Därför är utforskningen av de biologiska museernas samlingar det mest resurseffektiva sättet att upptäcka nya arter.

Tidigare i år beställde landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) en ”översyn” av Svenska artprojektet. Redan i direktiven stipuleras det att utredaren ska föreslå sänkta ambitioner och ekonomiska nedskärningar.

Svenska artprojektet kostar för närvarande 65 miljoner kronor per år, vilket är en spottstyver med tanke på projektets påfallande framgångar och samhällsnytta. Ändå motarbetar landsbygdsministern detta framgångsrika initiativ, dessutom utan hörbara protester från sin partikollega, miljöminister Lena Ek (C).

Utredningen, utförd av Formas generaldirektör Rolf Annerberg, färdigställdes tidigare under sommaren och har redan fått utstå svidande kritik i medierna. Som man ropar får man svar, speciellt som utredaren demonstrerat en oförblommerad iver att tillfredsställa sin uppdragsgivares önskemål. Han föreslår precis de nedskärningar som beställts, i runda tal hälften av budgeten på några års sikt. Bland många faktafel och lösa antaganden påstår utredaren, utan någon form av budgetanalys, att en övergång till digital publicering skulle göra projektet billigare. Han bortser då från att det är kunskapsproduktionen som är resurskrävande, men den måste genomföras oavsett publiceringsform. Vidare erkänner han öppet att han struntat i att utreda museistödet, vilket inte hindrar honom från att föreslå en utfasning av museistödet på några få års sikt. Hade utredaren brytt sig om att utreda museistödet hade han upptäckt att några andra resurser för digitalisering av biologiska samlingar för närvarande inte existerar.

Sina förödande brister till trots behandlas nu utredarens förslag på fullt allvar på departements- och regeringsnivå.

Centerpartiet, som alltså aktivt drivit frågan om nedskärningar inom Svenska artprojektet, vill framstå som alliansens gröna röst och på ytan prioriteras miljöfrågor högt. I sitt idéprogram förklarar partiet att man ser förlusten av biologisk mångfald som ett av samtidens största miljöproblem. Bra så. Men då vore det lämpligt, kan man tycka, att ta reda på vilken mångfald som faktiskt existerar där ute i naturen. Dessvärre tvingas man konstatera att Centerpartiets gröna yta flagnar och blottar den dystert grå betongen.

Den vanlige medborgarens frihet till svamp- och bärskogens hemligheter nedprioriteras samtidigt som man hellre vurmar för rätten att utnyttja natur för kortsiktig ekonomisk vinning. Svenska artprojektet ger oss friheten att svara på frågor om djur och växter i vår omgivning och hur det går för dem i en tid då miljö och klimat snabbt förändras. Kan Centerpartiet bära den börda det innebär att begränsa denna frihet?

STEFAN EKMAN

förste museiintendent, Evolutionsmuseet, Uppsala universitet

MATS ERIKSSON

museichef Evolutionsmuseet, Uppsala universitet