Det är alltid lika komiskt när verkligheten blir satir över sig själv. När Tanja Bergkvist – med ömsom kirurgkniv, ömsom motorsåg – ironiserar över genusperspektivets påverkan på forskningen är det en lättvunnen seger (SvD Brännpunkt 28/2).

En halv miljon för att utforska trumpeten som genussymbol är förstås som gjort för mer eller mindre goda skämt på groggverandan.

Bakom det synbart komiska döljer sig en politiskt betingad välvilja. Som inom så många andra områden där välviljan vävs samman med det dagspolitiskt korrekta kan det lätt gå över styr.

Så var det till exempel när vi som tillhörde den professionella tyckareliten födde fram Ny demokrati genom att förneka att det, förutom alla fördelar, också fanns konflikter och problem med det mångkulturella samhället.

När Bert Karlsson och Ian Wachtmeister presenterade en motbild kände människor igen åtminstone skärvor av denna bild.

Jag upplever att vi som menar att det finns en könsmaktsordning på motsvarande sätt riskerar att bli våra egna fiender. Därför bör man inte ritualmässigt slå ifrån sig Tanja Bergkvists ironiska inlägg. Tvärtom: ta det till grund för lite självkritik.

Ibland upplever jag att egentillverkade tillkortakommanden skylls på bristande jämställdhet. När en kvinna skyller en dåligt utförd debatt på att kvinnor missgynnas av politiska journalister är det kontraproduktivt. De flesta ser ju igenom att debatten faktiskt var dåligt genomförd.

När det sägs att det bara är kvinnor som kommenteras vad gäller utseende tycks man ha glömt hur Göran Persson mobbats, hur Leijonborg förlöjligats eller hur manliga miljöpartisters kläder – och skäggväxt – granskades på 1980-talet.

När Maud Olofsson hävdar att det är härskarteknik som gör att hon av journalister och meddebattörer tilltalas med ”Maud”, medan manliga politiker tilltalas med både för- och efternamn, så borde hon se till sin egen hemsida där hon lanserar sig som just Maud. Medan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt lanserat sig med både för- och efternamn.

I den svenska debatten kunde höras kritik av att Hillary Clinton ofta bara fick heta Hillary i svenska medier till skillnad från Barack Obama som presenterades med både för- och efternamn. Men även här kunde man gå in på hemsidorna och konstatera att Clinton lanserade sig som just Hillary, medan hennes manliga motkandidat var noga med att presentera sig med hela sitt namn.

När ryggmärgen får styra argumentationen blir det lätt fel, hur väl man än vill.

Det Tanja Bergkvist borde fundera en del på – om hon nu inte gjort det – är hur den vetenskapliga historiesynen ser ut. Och att det härur kanske kan springa viss förståelse också för forskning som lockar till satir…

Låt mig ge en bild:

Vi får alla vårt vatten genom en kran, men de flesta av oss har ingen aning om varifrån vattnet kommer. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter det passerat. På liknande sätt är det med historien, endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en förenklad och fattbar bild av vår historia. Men det vi måste fråga oss är om den urvalsmetod som tillämpats ger en rättvis bild av historien där ju män, och det som varit del av männens vardag, helt dominerar.

Hur skulle historien ha sett ut om man betraktat den från kvinnors vardag? Hade det då varit självklart att män hade dominerat på det sätt de gör idag? Hade det då varit självklart att det i folkhemmet växte fram djupt ojämlika förhållanden?

Jag tror att många av oss som menar att genusperspektivet är viktigt uppfattar att det är män som skapat många av de normer som vi idag upplever som naturliga och självklara.

I detta perspektiv kan det vara förståeligt att till och med trumpetforskning slinker med i jakten på en bättre historisk förståelse.

För det är ju som Elin Wägner så träffsäkert skrev redan 1941: ”Mäns och kvinnors historia är så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.”

BIRGER SCHLAUG

språkrör för Miljöpartiet de gröna 1985–88 och 1992–2000, numera partilös