Låt mammor få vara mammor, skrek SvD:s löpsedlar ut den 24/8. Min artikel på SvD Brännpunkt, ”Mammorna kan avgöra valet”, blev nästan en större nyhet än den borgerliga alliansens valmanifest.
Bara i Sverige kan mammors
önskan om att vara hemma med sina barn bli politiskt sprängstoff.
Bara i Sverige kan borgerliga partier bli stressade av att väljarna uppvärderar hem och familj i sina liv; blivit borgerliga.

Människans naturliga intresse för den lilla världen ses i Sverige som något hotfullt, som måste bekämpas. Den ökande mammalusten har blivit ett politiskt problem.
Naturligtvis blev det ett himla liv.
Hundratals kommentarer på svd.se och mejl. För att inte tala om tv, radio, kvällspressen och alla inlägg på SvD Brännpunkt.

I kören av röster kan jag se en klar polarisering av värderingarna kring familj, föräldraskap och barn.
Den familjepolitiska debatten domineras av en högljudd elit som medverkat i skapandet av högskatte-tvåförsörjar-och-dagis-Sverige, det vill säga ett död-åt-familjen-koncept à la Gudrun Schyman.
Företrädare för denna elit är feministen Petra Ulmanen och liberalen Erik Ullenhag (fp).

I deras texter (25/8) lever Alva Myrdals elitistiska människosyn: mammorna ska inte få för stor frihet att välja, då väljer de fel. En upplyst elit ska vägleda dem till ett jämställt liv, där de jobbar heltid och slipper ta mer ansvar för hem och barn. De får framförallt inte vara beroende av någon annan än staten.
Erik Ullenhag skriver att han i sin vardag ”inte träffat någon småbarnsförälder (-) som drömmer om att vara hemma”. Eliten umgås mest med varandra.

Till denna elit har nu också upptagits en grupp mediekåta pappa-
aktivister, som vill ta över det könskrig som Gudrun och Roks förlorade. Moderaternas hovtrubadur Wille Crafoord är arketypen.
Han hälsar från sin upphöjdhet att det i framtiden kan vara tillåtet med hemmafruar, men absolut ingen biologi (26/8).

Eliten avskyr biologiska fakta om människan; de vill fortfarande leka Gud och modellera fram ett nytt folk.

Den politiskt inkorrekta, stora,
tysta majoriteten, som mest syns
i opinionsundersökningar, tycker att barn ska kunna vårdas i hemmet upp till fyra års ålder (cirka 2/3, enligt Sifo/Världen Idag 2006).
De tror mer på kärnfamiljen än på jämställdheten och tycker att
familjerna borde få vara ifred. De ger uttryck för en människonatur som anses osvensk.
Så här skriver en kvinna i ett
typiskt mejl:
”Det absolut bästa och mest underbara som hänt mig i mitt liv är att jag år 1965 föddes in i en kärnfamilj (-). Den känslomässiga tryggheten jag alltid känt gör det lättare att hantera livets svåra perioder. Det finns inga perfekta familjer, men ge oss en chans att leva som
familjer. Min mamma har (-) akademisk utbildning och efter en period som hemmafru på 13 år hann hon faktiskt med att arbeta i cirka 25 år. Det är viktigt att det är föräldrarna som fostrar sina barn och att man jobbar ihop. (-) Föräldrarna måste lära barnen att överleva i framtiden och därför lagar man mat ihop.”

När familjevänliga kd:s ledning till sist får ordet (28/8) talar de naturligtvis om valfrihet. Men de vill inte riktigt ställa sig där jag och den tysta majoriteten står.
Vi är alltför biologiska, för mänskliga.

Elise Claeson
författare och kolumnist på SvD:s ledarsida