Att arbetarrörelsens höga tonfall i valrörelsen skorrar illa i väljarnas öron är uppenbart. Men LO-mannen Göran Larssons svar (Brännpunkt 8/9) på min artikel (6/9) ger dissonansen i S en ny dimension.
Min artikel handlade varken om LO:s inre processer eller om makten på arbetsmarknaden, utan om att de starka incitament som staten har skapat för att människor ska vara fackligt anslutna – i kombination med de 100-tals miljoner kronor av medlemmarnas pengar som LO satsar på en socialdemokratisk valseger – innebär ett ensidigt gynnande av socialdemokratin. Det bryter mot det grundläggande demokratiska kravet att statsmakten ska avhålla sig från att skapa en ojämn spelplan för de politiska partierna.
Statsvetenskapen har beskrivit hur dominanta partier utnyttjar sitt maktinnehav för att på ett otillbörligt sätt skaffa sig själva fördelar på andra partiers bekostnad och skapa enpartidemokratier, vilket jag visar i en Timbrorapport som publicerades i onsdags (8/9). De privilegier LO har fått av den socialdemokratiska staten är en kvarleva från den era då socialdemokratin totalt dominerade Sveriges politiska liv.
Detta bemöter Larsson över huvud taget inte. I stället hemfaller han till utfall om hot mot allmän rösträtt och totalitarism. Ridå. Larsson svarar dessutom motsägelsefullt. Å ena sidan menar han att staten gett LO makt, vilken organisationen sedan använder för att stödja socialdemokratin. Å den andra skriver han att samma beskrivning är en ”hemmasnickrad analys”. Hur ska han ha det?
Detta reser frågan om arbetarrörelsen i allmänhet och LO i synnerhet är motståndare till principen om att staten inte ensidigt bör gynna ett politiskt parti på de andras bekostnad.
Och vad tänker alliansen göra åt detta demokratiska underskott?
FREDRIK SEGERFELDT
ledare för timbroprojektet
www.enpartistaden.se
