Med en nylig flytt från London till Stockholm i bagaget, skulle jag föreslå att beslutsfattare som överväger ett rent marknadsstyrt hyressystem i Sverige, som föreslagits av Carl Göransson på Brännpunkt den 14 januari, iakttar största försiktighet. Konsekvenserna av ett sådant system har visat sig mycket skadliga för Londons pressade invånare och samhällen.
Sverige verkar ha ett mycket mer robust system för att motverka oseriösa hyresvärdar.
Anthony Lane
Trots att jag bodde fyrtio minuters promenad från centrala London där jag arbetade som nyhetsredaktör för en banktidskrift kostade en mindre tvåa på drygt 30 kvadrat otroliga 210 000 kronor per år. Som om det inte var nog så gjorde mitt tak sitt bästa för att efterlikna ett såll, med fler än trettio läckor när det regnade, vilket startade ett utdraget ordkrig med en frånvarande hyresvärd i Australien som inte agerade förrän jag vägrade att betala hyra och flyttade ut.
Den här typen av erfarenheter är långt ifrån ovanliga i Londonområdet, där den genomsnittliga hyresnivån har gått upp mer än en tredjedel under de senaste tre åren – trots två lågkonjunkturer under den perioden – och antalet klagomål gällande hyresvärdar som inte sköter grundläggande underhåll av fastigheterna har ökat med 50 procent.
Totalt 39 procent av privathyrda lägenheter når inte upp till regeringens grundläggande standard för fastigheter medan antalet människor som lever illegalt i industriområden och trädgårdsskjul ökar dramatiskt. I Londons stadsdel Newham, ett fattigare område som drabbats hårt av stigande hyror, upptäcktes det nyligen att några bostadslösa bodde i en industrifrys, som de betalade hyra för. Antalet hemlösa har ökat med 43 procent i London på bara ett år, delvis på grund av de ökade hyresnivåerna. Landets ekonomi tar skada: efterfrågan på varor och tjänster sjunker eftersom hyran i huvudstaden vanligen tar upp mer än 50 procent av hushållsintäkterna. Att följa Sveriges väg och reglera hyrorna och sätta hyrestak är inte ett attraktivt alternativ då det testades under 70-talet och fick till resultat att hyresvärdarna flydde från marknaden. Labour debatterar nu om lösningen är att koppla hyreshöjningar till inflationen samt att uppmuntra längre, mer säkra hyresperioder.
Göransson påstår att ”med en ny och dynamisk hyresmarknad kommer hyresvärdar för första gången på decennier tvingas konkurrera med varandra, i både prissättning och standard”. Men verkligheten för hyresmarknaden i en växande stad som London är att hyresvärdar och bostadsförmedlare inte konkurrerar effektivt, eftersom efterfrågan alltid överstiger tillgången. Hyresvärdar vet att bostadssökande är desperata att få tak över huvudet – även om det är ett läckande tak. För familjer som hyr blir en flytt ännu mindre attraktiv då den kan påverka barnens skolgång.
Det finns förstås många skillnader mellan Stockholm och London. Sverige verkar ha ett mycket mer robust system för att motverka oseriösa hyresvärdar, medan Margaret Thatcher avskaffade kommunernas möjlighet att kontrollera fastighetsstandarder i sin kamp mot Labour-kommuner under 80-talet. Dessutom har Londons borgmästare Boris Johnson ansvarat för en stor minskning i byggandet av prisvärda bostäder när London behövde dem bäst. Sverige har inte i samma utsträckning drabbats av ett fall i bankutlåning som strypt investeringar i nya bostäder och har inte upplevt hur bostadsmarknaden pumpats upp av enorma bankbonusar följt av kapitalflykt från euroområdet.
Trots detta skulle en övergång till ett system med rent marknadsstyrda hyror efter årtionden av hyrestak sannolikt betyda mycket högre hyresnivåer i Stockholm och ökad press för hyrestagare, uppryckning av tiotusentals människor och en betydande förändring av den sociala sammansättningen i de lokala samhällena. För att minska denna effekt skulle regeringen göra klokt i att begränsa de negativa effekterna av en eventuell liberalisering genom att i förväg ta åtgärder för att drastiskt öka bostadsbeståndet, eller åtminstone uppmuntra institutionella investerare att göra detta.
I slutändan kommer det alltid att finnas gränser för hur många nya bostäder som kan byggas för att möta den ständigt ökande efterfrågan i städer som London och Stockholm som har strikta stadsplaneringsregler. I den mån det finns en långsiktig lösning för sådana komplexa frågor, så involverar den säkerligen att regeringarna i båda länderna tar på sig en större roll i att göra andra städer mer attraktiva i förhållande till huvudstäderna, som dominerar sina länders ekonomi i en ohälsosam utsträckning. Genom att öka investeringar i infrastruktur i mindre städer för att locka företag och genom att bygga nya bostäder av hög kvalitet för att locka stadsmänniskor att flytta ut, kan regeringarna samtidigt lätta på trycket på huvudstäderna och förhindra att resten av landet stagnerar.
ANTHONY LANE
brittisk journalist inriktad på politik och finans, bosatt i Stockholm
