Nu har det hänt igen. Ytterligare ett demokratiskt möte har angripits och förstörts av högerextrema aktivister. Mötesdeltagarna vid manifestationen mot rasism i Ludvika i lördags hotades och en av talarna, Daniel Riazat från nätverket Dalarna mot rasism, blev utsatt för mordhot och fick en flaska slagen i huvudet. De flesta som blev utsatta var unga, det fanns också barn under 18 år på mötet. Angreppet skedde på en fritidsgård. Ett tiotal män bröt sig in och attackerade mötesdeltagarna med hot och våld.
Polisen måste bli bättre på att stödja, lyssna och samarbeta med organisationer.
Karl-Petter Thorwaldsson och Annika Nilsson
Vi talar för lite om det politiska våldet. Den svenska högerextrema rörelsen är offensiv och våldsam. BRÅ släppte 2009 rapporten Våldsam politisk extremism som visar att de extrema grupperna i Sverige är tydligt benägna att ta till våld. Hotbilden är dessutom högre i Sverige än i många andra europeiska länder då våldet mellan höger- och vänsterextrema miljöer är grövre. De svenska extremisterna är inte heller främmande för att attackera samhällsföreträdare.
Fanns det en hotbild i Ludvika? ABF i Ludvika var i kontakt med polisen vid ett flertal tillfällen inför manifestation. Man informerade om hot som förekommit och sökte dialog om säkerheten. Den upplevda känslan av bemötandet från polisen blev att dessa valde att inte lyssna. Snarare ställdes bara frågan: ”Vad då, vill ni anmäla brott eller?”.
Dagen innan attacken i Ludvika dök företrädare för den högerextrema organisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) upp vid en annan manifestation, också den med ABF som medarrangör, och agerade hotfullt. Det var en minnesstund i Borlänge för att högtidliggöra förintelsens dag. Polisen, som stod och värmde sig på en resebyrå strax intill, uppmärksammade inte hotet, utan en ABF-medarbetare fick hjälpa en av talarna att fly från platsen.
Den högerextrema organisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) har vid flera tillfällen angripit såväl manifestationer som organisationsföreträdare. 1999 mördades syndikalisten Björn Söderberg av personer med kopplingar till rörelsen. SMR agerade under Stockholm Pride 2005 språkrör åt de nazister som vandaliserade HBT-restaurangen Torget, genom att publicera deras manifest och egna bilder på sin hemsida. Vidare har SMR bekräftat kopplingar till den grupp som den 25 augusti 2007 angrep Ung Vänsters spelning i Farsta, där flera personer misshandlades grovt. I december 2007 dömdes en aktivist från rörelsen till två års fängelse för mordbrand, vapenbrott och skadegörelse. Och listan kan göras längre än så. I samband med ett torgmöte i Brunnsparken, Göteborg, den 28 september 2008 misshandlades fyra medlemmar ur Rättvisepartiet Socialisterna och en medlem ur Moderata Ungdomsförbundet av Svenska Motståndsrörelsen. År 2010 skrek SMR-medlemmar slagord på festivalen Piteå dansar och ler, tumult uppstod och de vakter som skulle hindra nazisterna fick motta sparkar.
Bakom initiativet till manifestationen i Ludvika stod flera gymnasieungdomar som vänt sig till ABF för att kunna genomföra mötet. Också dessa ungdomar blev inför mötet hotade av högerextrema krafter, kända företrädare för SMR.
Det fanns alltså en klar och tydlig hotbild. Ändå valde lokala polisföreträdare att inte agera utifrån den hotbild våra lokala företrädare i ABF uppfattade och informerade om. I dialogen inför mötet medgav polisen att de hade kunskap om stämningen i facebook-gruppen och att de förstod ABF:s oro. Trots detta hävdade de att hotbilden inför arrangemanget var oförändrad.
I myndighetssverige är det i framförallt Säpo som har den djupaste kunskapen kring extrema våldsmiljöer till såväl höger som vänster. Det är där kompetensen om dessa miljöer är samlad. Men samtidigt visar BRÅ:s rapport att det mesta av extremistiskt våld sker i lokala sammanhang. Mot lokala samhällsföreträdare, mer eller mindre spontant, men också överlagt. En annan viktig kunskap är att våld förekommer i konfrontation mellan aktivister.
I flera fall under de senaste åren har andra organisationer fått samma besked av polismyndigheten – ”Hotbilden är oförändrad”. Detta samtidigt som dessa organisationer likt ABF den här gången, upplevt det motsatta. Med ett bättre samarbete mellan lokal polis, arrangör och stöd från Säpo kunde kanske det som inträffade i Ludvika undvikits.
Frågorna som måste ställas är följande. Hur arbetar Säpo tillsammans med den lokala polismyndigheten med kunskapsöverföring och gemensam hotbildsanalys? Görs det, och om inte, borde det inte göras?
Ska ideella organisationer bygga upp en egen kompetens gällande risk- och hotbildsanalys, för att sedan själva ta till åtgärder?
I slutändan handlar det om demokrati. Om mötes- och åsiktsfrihet. Polisen måste bli bättre på att stödja, lyssna och samarbeta med organisationer som arrangerar möten och demonstrationer för att ta kampen mot rasism och våld.
KARL-PETTER THORWALDSSON
förbundsordförande ABF
ANNIKA NILSSON
förbundssekreterare ABF
LÄS OCKSÅ: Demonstranter angreps i Ludvika
