Varför tilldrar sig mödrars katastrofala ohälsa så mycket mindre uppmärksamhet?

Varje år dör närmare 300000 kvinnor en mödradöd (blödningar efter förlossningen, medvetslöshet orsakad av högt blodtryck, osäkra aborter, barnsängsfeber med mera). Till dessa mödrar kommer det årligen tre miljoner dödfödda barn som dör under pågående graviditet på grund av moderns dåliga hälsa. Utöver dessa mödrar och dödfödda dör även tre miljoner nyfödda efter förlossningen.

Sammantaget sker alltså över sex miljoner dödsfall varje år på grund av bristande vård under graviditet och förlossning, vilket är avsevärt flera än de fyra och en halv miljonerna dödsfall som aids, tuberkulos och malaria sammantaget skördar årligen.

Dödsfall bland mödrar och nyfödda innebär en ofta förbisedd kapitalförlust för de fattiga länderna. Usaid har räknat ut att den globala kostnaden i produktivitetsförluster uppgår till över 100 miljarder kronor varje år till följd av mödrars och nyföddas död. Denna enorma förlustsiffra syns nästan aldrig i debatten om mödradödens sammanlagda kostnad för världsekonomin.

Det femte millenniemålet (MDG 5) handlar främst om mödrars dåliga hälsa och dödlighet förenad med graviditet och förlossning. I dagsläget beräknas endast 13 av 189 länder (mindre än 7 procent) att nå MDG5 år 2015 vilket gör MDG5 till det minst uppnådda av de åtta statuerade målen. Hur kommer det sig?

Varför tilldrar sig mödrars katastrofala ohälsa så mycket mindre uppmärksamhet och resurser än sjukdomar som aids, tuberkulos och malaria? En närliggande, och trolig, orsak är att vem som helst av oss kan drabbas av aids, tuberkulos eller malaria. Hotbilden är uppenbar i vår globaliserade värld. Men dödsfall i samband med graviditet och förlossning? Knappast: det är ett ”icke-problem”.

Man kan leva, som jag själv, under ett helt specialistliv som gynekolog i Sverige, utan att själv ha sett en enda mamma dö. Men som gynekolog i Afrika under en femårsperiod kan det handla om att vara med om många hundra mödrars död och många tusen nyfödda som dör. En annan orsak är det religiösa motståndet mot p-medel och legalisering av aborter som präglar stora biståndsgivande länder, till exempel USA.

Världen ”upptäckte” långsamt mödradödligheten på 1980-talet i kölvattnet på den första så kallade Safe Motherhood-konferensen i Nairobi 1987. Sedan 80-talet har flertalet världskonferenser upprepat ”löftet” att halvera mödradödligheten till år 2000. Då sekelskiftet kom kunde världen dock inte konstatera någon mätbar minskning, medan man i vissa fattiga länder däremot hade anledning att tro att mödradödligheten faktiskt ökat i stället.

I detta läge kom de mycket mera långtgående utfästelserna i millenniemålen: man skulle, räknat från år 1990 fram till år 2015, uppnå 75 procent reduktion av mödradödligheten. Målet tedde sig, för alla oss som arbetade aktivt för att sänka mödradödligheten, onåbart av ett enda skäl: den faktiska politiska viljan, och de resurser som som det kräver, fanns inte tillgängliga för ändamålet.

Nu är situationen något bättre. Sedan världen blev klar över hotet från aids-epidemin drygt två decennier tillbaka har hälsobiståndet fyrdubblats och stora insatser har finansierats, till exempel Globala fonden mot aids, malaria och tuberkulos. Bara från Sverige får denna fond årligen cirka 600 miljoner kronor. Det är utmärkt – men hur mycket har gått till mödrars hälsa? Den totala satsningen är svår att ange men den så kallade tematiska fonden för mödrahälsa inom UNFPA hade en total tilldelning (alla givare) förra året av bara cirka 150 miljoner kronor.

Hur mycket pengar behövs för att nå de fjärde (minskad barnadödlighet) och femte (mödrahälsa) milenniemålen? För ett drygt år sedan kom ”Den globala strategin för kvinnors och barns hälsa” med målet att fram till år 2015 rädda 16 miljoner kvinnor och barn till livet i de 49 fattigaste länderna.

Där kalkylerade man att det fram till år 2015 behövs 88 miljarder dollar (cirka 570 miljarder kronor) utöver det som biståndet ger i dag. Kommer de pengarna att finnas? Svaret är nej. Vid det MDG-toppmöte som hölls 2010 kom man fram till att det fanns utfästelser (commitments) om 40 miljarder dollar. Experter inom Världsbanken erkänner nu öppet att blott 10 miljarder dollar kommer att finnas från rika länders bistånd och lika mycket, högt räknat, från de fattiga länderna själva. Om fyra år får vi facit på den ekvation som vi redan nu vet inte går inte ihop.

Den graviditetsrelaterade dödligheten är inte bara ett jämställdhetsproblem. Den dödligheten är främst ett resursproblem: att rädda gravida och födande kvinnor till livet kostar pengar. Och Sverige har pratat sedan 1980-talet om att prioritera mödrars hälsa men det har varit mycket prat och lite verkstad.

Vad skall vi lova år 2016? Sveket mot mödrarna är uppenbart.

STAFFAN BERGSTRÖM

professor emeritus i internationell hälsa KI, specialist inom förlossningsvård och gynekologi, för närvarande verksam i Tanzania, ansvarig för ett mödradödlighetsprojekt i fyra regioner med sju miljoner invånare.