I Almedalen 2010 deklarerade Anders Borg att varje nytt jobbskatteavdrag kommer att ha större effekt på sysselsättningen än det föregående: Jobbskatteavdraget ”har bara tilltagande marginaleffekter på sysselsättningen”. Ingen i publiken invände mot detta uppenbart tvivelaktiga påstående.
I kontrast till Borgs övertygelse står Långtidsutredningen 2011 som anser att regeringen bör avstå från att förstärka jobbskatteavdraget:
”Anledningen är att tröskeleffekterna redan har sänkts betydligt i och med de genomförda stegen i jobbskatteavdraget. Det är därför sannolikt att många av de personer som i dag befinner sig utan arbete är relativt okänsliga för ytterligare finansiella incitament.”
Istället anser Långtidsutredningen att värnskatten bör avskaffas eftersom flera studier visar på att det snarast skulle ge ökade skatteintäkter:
”Det innebär att den högsta marginalskatten i Sverige svårligen kan motiveras – skatter som har så snedvridande effekter att de inte genererar några intäkter alls innebär en samhällsekonomisk förlust enligt alla rimliga värderingar av fördelningspolitiska aspekter.”
Och det slutar inte där. På punkt efter punkt presenterar Långtidsutredningen rekommendationer som utmanar gällande politik. Det gäller till exempel förslaget om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, ett enhetligt grundavdrag som gör jobbskatteavdraget enkelt att förstå och en modernisering av Las.
Alliansregeringen har gjort mycket rätt under de fyra första åren. Det är det arbetet som Sverige nu skördar frukterna av. Men vi kan inte stanna upp när världen omkring oss befinner sig i rörelse. För att vi ska kunna utveckla Sverige till en modern kunskapsekonomi i världsklass krävs fortsatt reformarbete.
Trots framgångarna har alliansregeringens ekonomiska politik tre stora problem. För det första styrs politiken av hänsyn till LO, snarare än av hänsyn till Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Det kan tyckas som en tuff anklagelse men en korsläsning mellan Långtidsutredningens rekommendationer och den förda politiken bekräftar den bilden.
Prioriteringen av det statsfinansiellt kostsamma jobbskatteavdraget är kanske det främsta exemplet. Men det illustreras även av motståndet mot att modernisera Las, mot att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och mot att slopa värnskatten. Under fyra års tid har Folkpartiet slagits för att återställa principen om hälften kvar. Varje gång har Moderaterna sagt nej. Det är inte rimligt. En borgerlig regering måste utgå ifrån vad vi tror är långsiktigt bra för Sverige, inte ifrån förväntade reaktioner från facket (eller näringslivet för den delen). Ironiskt nog gick LO nyligen till attack mot regeringens skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare. Mekaniskt upprepas gamla slagord trots att regeringens politik gynnar de egna medlemmarna.
Det andra stora problemet är att perspektivet är för snävt. Arbetsmarknaden är naturligtvis central, men det går inte att nå full sysselsättning enbart genom att fokusera på skillnaden i ekonomiska incitament mellan att ha ett jobb och att inte ha det. Istället krävs en bredare palett av reformer som fokuserar på att stimulera kunskapsekonomin, förbättra företagsklimatet, angripa sociala problem och eliminera flaskhalsar i ekonomin som bostäder och eftersatt infrastruktur.
Det tredje problemet är det teknokratiska förhållningssätt som präglar den ekonomiska politiken. Maximering av skatteintäkter och minimering av utgifter överordnas bredare nationalekonomiska överväganden. Investeringarna i underhåll av infrastruktur som till exempel järnvägar har visserligen ökat, men vinterns tågkaos har visat med önskvärd tydlighet att det inte är tillräckligt. Till och med arbetslinjen underordnas budgetsaldot genom en del reformer som visserligen minskar statens kostnader för socialförsäkringar, men som försvårar rörlighet och omställning på arbetsmarknaden.
Det teknokratiska synsättet innebär också att perspektivet på vad som är målet för den ekonomiska politiken tycks ha förskjutits. För oss liberaler är inte målet att människor ska arbeta så mycket som möjligt. Målet är istället att alla ska kunna försörja sig själva så att varje individ får större makt över sitt liv och kan göra ett val mellan arbete och fritid som passar honom eller henne. Individens frihet är målet – inte att skruva på systemen för att staten ska kunna krama största möjliga arbetsutbud ur folket.
Av alla dessa skäl behövs en ny debatt inom alliansen om inriktningen på den ekonomiska politiken. Idag, den 21 februari, är det därför premiär för Liberalt ekonomiskt initiativ (Libereko). Syftet är att utarbeta och synliggöra ny liberal ekonomisk politik och att verka för att den får genomslag inom alliansregeringen. Vid det första tillfället deltar professor Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning. Temat för kvällen är ”En ny liberal ekonomisk agenda”.
Om vi vill förebereda Sverige för den globala kunskapsekonomin, krävs en förnyad debatt om alliansregeringens ekonomiska reformagenda. Den debatten inleder Libereko den 21 februari.
PER ALTENBERG (FP)
fil mag i nationalekonomi, samgrundare av Libereko
