Hans Lemker och Mikael Karlsson

gruvindustrins framfart innebär skador på natur, hus och hem i en utsträckning som inte är acceptabel.

Hans Lemker och Mikael Karlsson

Regeringens regellättnader för gruvindustrin går ut över boende och natur. Nordkalks och LKAB:s framfart visar att den nya regleringen inte fungerar när tidigare hämskor tagits bort. Samtidigt aviserar regeringsföreträdare ytterligare avregleringar i en kommande mineralstrategi.

Det är positivt när svensk industri visar goda ekonomiska resultat, men gruvindustrins framfart innebär skador på natur, hus och hem i en utsträckning som inte är acceptabel. Med tanke på de omfattande prospekteringarna i Sverige kommer sannolikt de upprivande händelser vi sett i Ojnareskogen, Kiruna och Malmberget bli en allt vanligare syn.

I de norrländska malmfälten ser vi en utveckling som mycket väl kan vara en framtidsbild när Sverige blev EU:s råvarubod. Statliga LKAB:s planerade utvidgning av gruvdriften i Kiruna och Malmberget gör att bolaget får tillgång till malm värd hundratals miljarder kronor. Tusentals bostäder kommer att behöva sprängas bort när LKAB utvidgar, vilket innebär att runt 15 000 boende tvingas flytta. Var dessa 15 000 personer ska bo är oklart. Idag finns inte några lediga bostäder i närheten utan nya bostäder måste byggas.

Ett problem är att LKAB vill köpa bostäderna till ett pris långt under nyproduktionskostnaden och det har regering och riksdag genom ny lagstiftning gett LKAB klartecken till. När processen med att lösa in hus inleddes för några år sedan i Malmberget fanns en egnahemskyddsregel i 4 kap 3 § 3 st. expropriationslagen, som innebar att ersättningen till drabbade husägare skulle motsvara kostnaden för att införskaffa en likvärdig bostad. Men för två år sedan tog riksdagen och regeringen bort egnahemskyddsregeln.

I och med lagändringen kan LKAB skjuta över 20 miljarder kronor av kostnaderna för nya bostäder i Malmberget och Kiruna på de boende. Det innebär i praktiken en framtvingad flytt av fattiga och låginkomsttagare.

Under prövningen av Nordkalks planer på en kalkstenstäkt i Ojnareskogen på Gotland, tog riksdagen och regeringen bort en stoppregel om täkter i miljöbalken så att ett naturområde med över 250 utrotningshotade växt- och djurarter nu riskerar att förvandlas till kalkbrott.

Hur gruvbolagen har agerat i dessa ärenden, tyder på att respekten för människors äganderätt och naturvärdena står lågt på dagordningen. Det allt överskuggande verkar vara att bereda väg för gruvindustrin, kosta vad det kosta vill.

Med avskaffandet av egnahemsskyddsregeln kommer många boende att tvingas till stora ekonomiska uppoffringar vid gruvetableringar och genom avskaffandet av stoppregeln, finns i stort sett inga gränser för vilka naturområden som kan offras för gruvindustrin. Det står således glasklart att nuvarande bristfälliga lagstiftning, banar vägen för fler Malmberget-, Kiruna- och Ojnarskogärenden. Är det verkligen den utvecklingen svenska folket vill se?

Ojnarskogsärendet ligger nu för prövning i Högsta Domstolen. I Malmberget och Kiruna har det inte gått så långt, men klart är att många boende inte frivilligt kommer att sälja sina hem till LKAB, när köpeskillingen är så låg att den inte räcker till att köpa motsvarande boenden i närområdet. Det innebär att LKAB:s enda alternativ för att få bort de boende från deras hem i Malmberget och Kiruna är att begära markanvisningsförrättning på husen.

Frågan är om detta kommer att beviljas. Skulle det beviljas, måste LKAB anlita kronofogdemyndigheten och polisen för att kunna avvisa folk från deras egna bostäder och kasta ut dem på gatan. Då blir nästa fråga om detta är förenligt med skyddet för det egna hemmet i Europakonventionen, vilket måste prövas dels i det svenska rättssystemet och i Europadomstolen. Innan alla domstolar har sagt sitt, befinner vi oss förmodligen bortåt år 2020 och en gruvbrytning i bostadsområdena ligger ytterligare ett antal år framöver. Vad fördröjningen exakt innebär för LKAB, är det svårt att ha någon uppfattning om mer än att det lär handla om ett enormt intäktsbortfall.

Riksdagen och regeringen har avgörandet i sina händer. Egentligen borde man lagstifta så att rättigheten att få bo kvar i sitt eget hem stärks mot råvaruintresset. Men ett minimikrav på en lagstiftning värd namnet vore att återställa egnahemsskyddsregeln i expropriationslagen och införa ett skydd värt namnet för biologisk mångfald i miljöbalken. Det borde inte vara ett svårt val, i synnerhet inte då en ny svensk mineralstrategi ska fastställas för de kommande åren.

Om man kommer över malm för hundratals miljarder kronor och det kostar 20 miljarder att flytta de boende, så är det väl ändå en tillräckligt bra affär? Att boende ska tvingas ta nya lån för att kunna bo kvar är ju faktiskt inte bara orättvist – utan rent ut sagt inhumant.

HANS LEMKER

förbundsdirektör, Villaägarnas Riksförbund

MIKAEL KARLSSON

ordförande, Naturskyddsföreningen