Den gamla kyrkans språk blir inte värdelöst för att vi i dag har en annan världsbild än för tvåtusen år sedan. Särskilt inte om man kan förhålla sig "poetiskt" till det. Och att använda Jesus för att skilja bort andra människor från Gud måste vara en djup självmotsägelse, skriver ärkebiskop K G Hammar i sin avslutande artikel i samtalet om tro på Brännpunkt.
De senaste månaderna har många sätt att se på Jesus presenterats ur en rad olika perspektiv. Om man nu kan se så olika på en och samma person, Jesus, vart tar då "sanningen" vägen? Samtalet måste få fortsätta på många olika sätt i framtiden.
Vad vi än har sagt eller skrivit finns det alltid mer att säga. Här vill jag bara betona två perspektiv som är viktiga för mig. Det gäller relationen mellan sanning och kärlek. Och det gäller språkets öppenhet mot framtiden.
När jag säger mig tro på Gud betyder detta för mig att Gud och Sanning på något sätt hör ihop. Men sanningen ligger alltid bortom våra definitioner och begrepp och handlar mer om en grundläggande relation till Gud som skänker en helhetssyn på tillvaron och hjälper oss att ana en avsikt i skapelsen och en mening i våra personliga liv.
Som jag läser Bibeln leder den tusenåriga bibliska erfarenheten fram till förståelsen och övertygelsen att Gud är kärlek (1 Joh 4). Detta betyder att Sanning och Kärlek hör ihop, att sanning och kärlek aldrig kan
skiljas från varandra.
Trots all erfarenhet av ondska och meningslöshet är detta för mig det grundläggande i tron: Gud är kärlek! Det är knappast en åsikt att argumentera för, men en erfarenhet att dras in i, leva i och dela.
Gud möter oss i Jesus från Nasaret som blev kyrkans Kristus (Messias). Detta är en kärlekshandling från Guds sida, ett uttryck för att Gud är kärlek. Det vi säger om denne Gud, som visar sig i Jesus Kristus, behöver därför tolkas mot bakgrund av denna övergripande förståelse av att Gud är kärlek och att Guds handlande är styrt av detta.
Att Guds kärlek tog kroppslig gestalt i Jesus betyder också att en tro på denne Jesus tar kroppslig gestalt, blir synlig i kärlek. Och vad kärlek djupast sett innebär är mycket konkret för oss i evangelierna om Jesu liv, död och uppståndelse. Kärlek är ett självutgivande liv för andras skull i syfte att förenas med dessa andra.
Att sanning och kärlek hör samman betyder också att tro och liv hör samman. Tron på Gud som kärlek kan aldrig skiljas från ett liv i kärlek utan att tron går sönder. Jag har svårt att se hur man kan argumentera för sanning i olika teoretiska påståenden om Gud och Kristus om man inte samtidigt ser vad dessa trossatser leder till i den troendes liv.
Att använda Jesus för att skilja bort andra människor från Gud måste vara en djup självmotsägelse, eftersom Gud har gett oss Jesus för att förena oss med sig själv, inte för att söndra oss.
Vad som sagts om och av Jesus i evangelierna kan tolkas både inklusivt och exklusivt. Det betyder att människor som läser eller lyssnar kan uppleva sig inneslutna eller utstötta allt efter den övergripande tolkningsram de bär med sig.
Att man tolkar inklusivt som en konsekvens av Guds kärlek betyder inte att man väljer bort eller förtränger texter som bär på en stark kritisk udd. Men udden riktas mot det egna jaget och blir ingenting som skiljer mig från andra människor. Tvärtom kan sådana domstexter leda till något som förenar oss.
Den visar på en för alla människor gemensam belägenhet
där vi bara har Guds barmhärtighet och kärlek att lita till.
Tron som helhetssyn där sanning och kärlek hör ihop inbegriper förvandling. Den som är utsatt för kärlek förvandlas. Den som älskar förvandlas till allt större likhet med den som älskas. Vi får därför tro att Guds kärlek har denna avsikt, att förvandla oss till byggstenar i Guds stora kärleksprojekt.
Vår blick bör därför mera riktas mot framtiden än mot det förflutna. Vad vi kan hämta ur det förflutna är inspiration från de vittnesbörd som den kristna trostraditionen bär på, både i Bibel och bekännelsetexter.
Men färdiga sanningar kan varken det förflutna eller nutiden erbjuda. Alla våra formuleringar måste vara öppna mot framtiden, där sanning och kärlek kommer att mötas slutgiltigt och bli till ett.
Givetvis är alla språkliga begrepp historiskt betingade. Detta bejakas av de flesta inom den kristna teologin och ses som en följd av det som kallas inkarnationen, att Gud möter i den historiske Jesus av Nasaret.
Gud är ingen filosofisk idé utan en Närvaro i historien, en Närvaro som därtill tolkas som självutgivande kärlek. När Bibelns och de fornkyrkliga bekännelsernas författare en gång formulerade sin erfarenhet av denna Närvaro fann de sitt språk inom sin tids världsbild och filosofi. Vi "måste" därför inte uttrycka oss som de gjorde.
Den antikt kristna världsbilden byggde på att Gud skapat världen färdig och fullkomlig. Genom människans uppror mot Gud, "syndafallet", fick den mänskliga naturen en skada som bara Gud kunde reparera. Inom den ramen formulerades kyrkans texter.
I dag lever vi med evolutionen som en självklar förutsättning. Vårt sätt att tänka om Gud, skapelse, frälsning, gudomlig och mänsklig natur och mycket annat, påverkas av detta. Vår tid behöver hitta ett språk som betraktar evolutionen som en självklarhet, men samtidigt försöker uttrycka Gud, skapelse, frälsning, Jesus, på ett sätt som svarar mot tidigare generationers erfarenhet även om man då tänkte annorlunda.
Det handlar inte om att byta ut ett felaktigt
språk för Gud mot ett riktigt språk för Gud. Det handlar om att byta ut ett tidsbestämt språk för Gud mot ett annat tidsbestämt språk, nämligen vår egen tids.
Den gamla kyrkans språk för Gud blir inte värdelöst för detta, särskilt inte om man kan förhålla sig "poetiskt" till det. Då finns kraften kvar.
Som slutgiltigt språk för Gud och Guds kärlekshandlingar mot oss människor har det aldrig fungerat, och i vår tid är detta mer uppenbart än någonsin. Vad som krävs för varje tids språk för Gud är att det är öppet mot framtiden och för övertygelsen att sanning och kärlek hör samman.
Det finns inom den kristna kyrkan ofta en skeptisk hållning till den postmoderna kulturen. I den finns det ju inte rum för en grundläggande Sanning, menar man. Och Gud är Sanningen.
Mitt jämförelsevis positiva förhållningssätt gentemot "det postmoderna" hör samman med den grundläggande övertygelsen om att ett slutgiltigt helhetsperspektiv på verkligheten aldrig kan formuleras.
Alla är vi bestämda av våra perspektiv, och det
är utifrån dessa vi konstruerar våra verkligheter. Vi behöver alla någon slags helhetssyn för att kunna orientera oss, även om varje sådan blir ett provisorium.
Jag känner igen den kristna mystikens hållning i detta postmoderna förhållningssätt. Ingenting hindrar att vi tror på en Sanning som möter mig i en personlig relation av självutgivande kärlek och vill dra in mig i ett framtidsbygge med kärleken som grund.
Vad den postmoderna kulturen säger nej till är att denna Sanning kan formuleras på ett slutgiltigt sätt. Alla sanningar är provisoriska. Som också de kristna mystikerna har erfarit och säger oss.
Om Gud är kärlek handlar det knappast om gränsdragning mellan vad som får kallas kristet och vad som inte är det. Det handlar mera om att allt blir belyst utifrån detta centrum, att Gud är kärlek och att jag får leva mitt liv som en som vet sig vara älskad och därmed fri att älska.
K G Hammar
ärkebiskop
