an ska ”skämmas på torget”, säger justitieminister Beatrice Ask när hon förklarar varför hon anser att misstänkta sexköpare ska hängas ut inför omgivningen med hjälp av lila kuvert. Senare tar hon tillbaka idén om färgen, men håller i ytterligare sex dagar fast vid att män som misstänks för sexköp ska hängas ut inför sina familjer, innan hon slutligen ber om ursäkt för resonemanget om skamstraff för misstänkta.
Turerna är anmärkningsvärda. Att Sveriges justitieminister inte verkar kunna göra skillnad på dömda och misstänkta brottslingar innebär att några av den västerländska rättsstatens fundamenta har gått henne förbi.
De senaste dagarnas debatt är dessutom bara ett av flera exempel på den visionslöshet som präglar rättsområdet i svensk politik, både till höger och vänster. I brist på idéer om hur man kan minska allvarlig brottslighet får vi plakatpolitik i en märklig kombination med uppgivenhet.
Det förstnämnda representeras av politiker som tävlar om medieutrymme med drakoniska förslag, där hänsyn till både rätts- säkerhet och effektivitet får ge vika. Vi ser det i Asks kuvert- utspel, vi såg det i FRA-frågan och vi ser det när regeringen vill göra det möjligt att tvinga barn att dra ner byxorna och lämna urinprov inför främlingar, utan föräldrarnas medgivande.
Hyperlexi, överlagstiftande, kallas denna tendens att möta varje nytt problem med nya lagar, och det gör oss inte tryggare.
När Beatrice Ask talar om sexköp talar hon om att det gäller att komma åt dem ”som förgriper sig på småflickor”. Mot sådana övergrepp finns det en våldtäktslagstiftning. Vi behöver inte ovanpå detta en lag som vilar på föreställningen att vuxna kvinnor inte är förmögna att själva ta ansvar för sina liv och sina kroppar.
Nu går polisens resurser till att jaga människor som har haft frivilligt sex på fel sätt, samtidigt som kvinnor är rädda att gå hem på kvällen därför att antalet våldtäkter stiger.
Den andra sidan av myntet är den resignerade inställning som vilar på tanken att brottslighet är en funktion av människors uppväxtförhållanden, och enbart kan påverkas med socialpolitik och på lång sikt. Den har företrätts på Brännpunkt (6/3) av Jerzy Sarnecki och Björn Fries, som bland annat slagit fast att: ”Vi vet också att väl utprovade och kunskaps-baserade tidiga insatser inom socialtjänst i samarbete med andra myndigheter är den enda effektiva metoden att förebygga och und- vika allvarlig brottslighet och andra sociala problem”. En sådan generalisering får det att låta som om andra medel är verkningslösa.
Samtidigt visar internationell forskning att brottsligheten kan minskas med rätt polisinsatser. I New York minskade morden, rånen, inbrotten och bilstölderna med över 80 procent under 1990- och 2000-talen. Risken att utsättas för våldtäkt är en tredjedel av vad den var år 1990.
Omkring halva minskningen kan förklaras av stadens satsning på polisen, skriver kriminologen Franklin Zimring, som har studerat nedgången, i kommande numret av Neo. Vänsterns patentlösning – minskade inkomstklyftor – verkar däremot sakna förklaringsvärde.
I sommar kommer kriminologen David Weisburd, verksam vid hebreiska universitetet i Jerusalem och George Mason University i Virginia, till Stockholm för att ta emot den internationella utmärkelsen Stockholm Prize in Criminology 2010.
Priset får Weisburd för sin forskning kring särskilt brotts-utsatta platser, så kallade ”hot-spots”. Han har visat att riktade insatser mot vissa gator, torg och korsningar – snarare än mot enskilda kriminella – effektivt kan minska brottsligheten. Medan man tidigare menade att brottsligheten helt enkelt skulle flytta om polisen bevakade vissa otrygga platser, har Weisburd visat att den faktiskt kan minska med sådana insatser.
Justitiedepartementet, som stöder utmärkelsen, borde göra bättre bruk av de konstruktiva idéer som Weisburd uppmärksammat. I Stockholm har redan något så synbart enkelt som en satsning på polisnärvaro på Stureplan visat sig få ner gatu-våldet märkbart. Det går med andra ord att minska brottslig-heten, och detta utan att kompromissa med enskilda människors integritet eller rättssäkerhet.
Det borde vara anledning nog att ta kriminaldebatten från grede-lina kuvert, socialpolitiska käpphästar och morallagstiftning, till åtgärder som visat sig vara verkningsfulla mot allvarliga brott. En borgerlig regering borde inte nöja sig med mindre.
PAULINA NEUDING
chefredaktör för det liberala samhällsmagasinet Neo
