Är det rimligt satsa 40 miljarder per år på ett så märkligt strukturerat försvar att det skulle ha gjort sitt efter några dygn?

Alf Svensson

I morgon inleds den årliga konferensen ”Folk och försvar”. Politiker, militärer och opinionsbildare av alla de slag möts på Högfjällshotellet i Sälen.

Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson slog nyligen rakt upp och ner fast att Sverige enbart kan försvara sig ”en vecka på egen hand”. Nu är det ingalunda första gången ÖB tar bladet från munnen. Strax före Almedalsveckan i somras, således enbart för ett halvt år sedan, beskrev ÖB det svenska försvarets miserabla situation och förutskickade att det kunde bli tal om att ”skära bort” antingen marinen eller flygvapnet eller armén, om inte anslaget till försvaret höjs.

Man kan förstås utgå ifrån att ledamöterna i riksdagens försvarsutskott nu samlas i Sälen. Är det inte lite generande och oroväckande hopplöst att sitta vecka efter vecka, år ut och år in – i varje fall i fyra år – i olika riksdagsutskott och så blott ha en försvarskapacitet som räcker ”ungefär en vecka”? Är det rimligt att satsa 40 miljarder per år på ett så märkligt strukturerat försvar att det skulle ha gjort sitt efter några dygn?

Alla begriper att man inte i ett huj kan ösa in miljarder till det svenska försvaret. Men vi medborgare har faktiskt rätt att kräva att något görs. Försvaret av vårt land tillhör statens grunduppgifter. Ska vi ha ett försvar – och det ska vi givetvis – kan det inte vara inbäddat i nära nog förfärande oförmåga.

Det är för väl att Sverige har en ÖB som vågar tala klartext. Det är han säkert inte uppmuntrad till från något partihåll. Men vart leder ÖB:s påpekanden? Begravs de i utredningar som emellanåt kallas beredningar?

Lilla Sverige kan inte ha försvarskapacitet som under lång tid kan stå emot ett större anfall – det förstår alla. Men situationen blir synnerligen dyster när generalmajor Karlis Neretnieks nyligen meddelade att vår förmåga att ta emot hjälp utifrån är ”närmast obefintlig”.

Det är ju just detta, förmågan att kunna ta emot hjälp utifrån, som Sverige uppenbarligen måste skaffa sig. Och hjälp utifrån är ju vad svenska försvarspolitiker räknat med under 1900-talets alla decennier. Det myckna talet om neutralitet och alliansfrihet har förtröstansfullt bottnat i att Natoländer skulle komma oss till undsättning. På alla tänkbara sätt har det dribblats med ord och ordvändningar för att om möjligt utåt bevara svensk försvarspolitisk skenhelighet. Många torde exempelvis minnas uppståndelsen när försvarsminister Torsten Gustafsson (C) i samband med Gåsefjärdsdramat undslapp sig uttalandet: ”Visserligen är vi neutrala, men vi vet var vi hör hemma.” För denna sanning blev han medialt och politiskt halstrad och trakasserad.

I dag måtte vi väl ändå i ärlighetens namn våga tillstå var vi ”hör hemma”. De 27 EU-länderna har lovat att ställa upp för varandra genom en solidaritetsklausul i Lissabonfördraget. Då måste vi självfallet se till så att förmågan att ”ta emot hjälp” existerar. Det hänger dåligt ihop att stå upp för ömsesidig solidaritet mellan EU-länderna men samtidigt vidmakthålla rädsla för Nato-medlemskap. Kanske är det så att den svenska allmänna opinionen inte är mogen än. Men politiska ledare måste våga gå före. Och gammal skrämseltaktik duger inte.

Sverige är ett icke-Natoland som är med i Nato. Låt oss ta oss ur vanföreställningarna om nuvarande Nato och bli vad vi är – medlemsland.

Alf Svensson

Europaparlamentariker för Kristdemokraterna