Kyrkan må vara skild från staten, men makten över den är ännu till icke ringa del riksdagens.

Andreas Wejderstam

Den Moderata partistyrelsen föreslår att partiet inte ska ställa upp i valet i Svenska kyrkan vid nästa tillfälle, 2013. Motiveringen till beslutet är bland annat att kyrka och stat numera är åtskilda. Partistyrelsens förslag är välkommet och förhoppningen måste vara att fler partier fattar samma beslut. Men ännu mindre statlig och partipolitisk inblandning i Svenska kyrkan är önskvärd.

När staten och kyrkan, som det heter, gick skilda åt år 2000 infördes samtidigt lagen om Svenska kyrkan. Det är nu hög tid att lagen om Svenska kyrkan avskaffas för möjlighet att vara självbestämmande och därmed inte behöver ta hänsyn till hur staten vill definiera organisationen, dess innehåll och dess verksamhet. De andra trossamfunden i Sverige regleras av en lag om trossamfund.

Det finns inga tungt vägande skäl till att Svenska kyrkan ska vara särbehandlad. Svenska kyrkan bör få sköta sig själv, utan statlig inblandning, precis som de andra trossamfunden.

Lagen definierar Svenska kyrkan. Både till trosinnehåll, som evangelisk-luthersk, och till organisation, att hon ska vara en demokratisk folkkyrka med rikstäckande verksamhet. Detta är inte okomplicerat. Sedan 2000 har Svenska kyrkans verksamhet minskat kraftigt, inte minst till följd av medlemmars utträden. Församlingar har slagits samman och pastoraten har blivit färre. Därigenom är Svenska kyrkan ännu rikstäckande – all geografisk yta i landet faller inom en församling – men den faktiska verksamheten är på många sätt allt annat än landsomfattande. Därför borde den enda rimliga slutsatsen vara att där den bästa insynen i verksamheten finns, i kyrkans egna församlingar, också så långt det är möjligt bestämmer sin organisation och verksamhet. Inte att bli definierad av den sekulära staten.

Därutöver är Sverige som stat konfessionslös och förväntas därmed inta en religionsneutral hållning. Övriga samfund omfattas av lagen om trossamfund, som visar hur samfunden skall förstås och bemötas. Därför blir det märkligt att just Svenska kyrkan regleras av en särskild lag – förutvarande statskyrka eller inte.

Intrycket av detta blir än starkare vid betraktandet av det politiska inflytandet i Svenska kyrkan. Redan i formuleringen av lagen är det tydligt att det fortfarande är riksdagen som beslutar om grunderna för kyrkan. Kyrkan må vara skild från staten, men makten över den är ännu till icke ringa del riksdagens. Oavsett vad man tycker om det, så utsätts ett trossamfund – Svenska kyrkan – för en omfattande särbehandling av den sekulära staten. Det finns inga tungt vägande skäl att bevara lagen om Svenska kyrkan. Orsaken till lagens existens är renodlat maktpolitisk. Kyrkan som den ser ut i dag är resultatet av ett medvetet politiskt arbete som spänt sig över hela 1900-talet.

Det torde vara helt uppenbart att lagen om Svenska kyrkan är en ohållbar konstruktion. Kanske kan det tyckas vara märkligt att avskaffa en lag bara för att dess efterföljelse kan sättas i fråga. Men i kombination med att lagen om Svenska kyrkan inte är förenlig med en religionsneutral stat bör den avskaffas. Den nära relation som funnits mellan stat och kyrka är förbi och lagen om Svenska kyrkan framstår som en relikt från en svunnen tid.

Tiden är nu inne för staten att släppa taget om kyrkan. Det borde därför vara ett självklart steg att Moderaterna nu inte bara släpper partiets positioner i kyrkan, utan även verkar för avskaffande av statligt särreglerande av Svenska kyrkan.

ANDREAS WEJDERSTAM

teol. mag., moderat och kristen