Fastighetsägare har allt att vinna på att ta ett större helhetsgrepp.

Joar Forssell

Leif Svensson skriver i en debattartikel att fler övervakningskameror bör tillåtas i syfte att öka säkerheten. Han menar även att detta inte skulle vara integritetskränkande. I sin artikel påstår han att detta även skulle leda till färre brott, något han styrker endast med anekdotiska bevis. Kameraövervakning är per definition integritetskränkande, att påstå något annat vore intellektuell ohederligt. Vidare tycks mycket lite visa på att det skulle leda till färre brott.

Varje dag filmas och fotas människor mot sin vilja. Ibland handlar det om barn med mobiltelefoner som filmar varandra och ibland handlar det om så kallade säkerhetskameror. En sak som dessa handlingar har gemensamt är att de inte tar hänsyn till den filmades vilja. Något som skiljer dem åt är att barnet är betydligt mycket svårare att hindra i förväg, och att det i det andra fallet handlar om att staten använder sina maktbefogenheter för att övervaka människors handlingar.

Om staten samlar in information om en person mot dennes vilja är det per definition en integritetskränkning. Detta kan exempelvis ske med kameror, genom att övervaka datatrafik eller genom att helt enkelt registrera olika typer av beteenden.

Det går att tänka sig fall då vissa typer av inskränkningar i den privata integriteten är befogade. Vad som däremot förefaller svårt är att påstå att dessa intrång därmed inte längre är integritetskränkande. Naturligtvis är de det och därför måste de motiveras med kraftiga bevis och påvisbara resultat.

Eftersom det påstådda syftet med dessa kameror är att bekämpa brottsligheten krävs det således goda anledningar att tro att så blir fallet. Dessa bevis finns dock inte, särskilt inte i den typ av miljöer som Jernhusen vill övervaka.

Visserligen kan övervakning bidra till en ökad känsla av trygghet. Det som däremot försvårar är att den här känslan sällan har någon koppling till verkligheten. Istället har det visat sig då man undersökt detta att övervakning inte leder till färre brott av den typ som här är aktuella, det vill säga irrationella eller spontana brott. Ett exempel på misslyckad kameraövervakning är London där detta sker i oerhörda proportioner men där man endast kan påvisa små skillnader i positiva utfall. Skillnader som sällan med säkerhet bedöms bero på övervakningen utan istället på en tätare vakt- och polisnärvaro.

Jernhusen påstår vidare att de kunnat märka en tendens till fler upptäckta brott. Samtidigt poängterar de att de även satsat storskaligt på andra typer av insatser som exempelvis säkerhetsvakter. Detta resonemang gör tydligt vad forskning redan konstaterat: det går inte att uppvisa några säkra resultat av övervakning. Däremot är det ofta bra med mänsklig närvaro, i detta fall i form av vakter.

När länsstyrelsen utfärdar tillstånd för kameraövervakning borde man i ännu högre grad ifrågasätta nödvändigheten i detta. De företag som känner ett behov av att ändå vidta åtgärder bör hänvisas till andra metoder som dessutom visat sig mer effektiva.

Fastighetsägare har allt att vinna på att ta ett större helhetsgrepp och inta en bredare syn för säkerhetslösningar. Det är ganska vedertaget att många säkerhetsproblem kan byggas bort med smart arkitektur och välplanerade stadsmiljöer.

För att uppnå en trygg miljö där andelen faktiska brott minskar och varje enskild medborgare kan känna sig trygg undan såväl förövare som övervakare krävs mer. Det krävs att byggherrar och fastighetsägare inser betydelsen av blandad bebyggelse, naturliga genomgångsvägar och öppna fasader. Allt detta för att öka strömmarna av människor, överblickbarheten och känslan av trygghet.

Med den typen av mer övervägda resonemang och förslag går det att både öka säkerheten, tryggheten och slippa mer kameraövervakning. Låt oss därför vara intellektuellt hederliga och erkänna att övervakning är integritetskränkande och att det finns smartare vägar att gå.

JOAR FORSSELL

andre vice distriktsordförande, Luf Storstockholm