Jag hör till dem som inte tycker att barn behöver en pappa. Det känns relevant att reda isär begreppen nu, i det pågående samtalet om kvinnors rätt att skaffa barn genom insemination utan en medförälder (se Idagsidans pågående serie).

Ett av argumenten mot insemination har varit att barn behöver en pappa. Det har bland annat relaterats till forskningen som visar att barn som blivit övergivna av sina pappor i högre grad blir våldsamma eller kriminella. Ingen vet ens längre vilken forskning som kom fram till det, men det är såklart en större risk att ha en stor sorg som grundplattai livet om en förälder lämnat en.

Det är nog därför barn som blivit övergivna av sina mammor och växt upp med en ensamstående pappa också i högre grad blir våldsamma eller kriminella. Barn oavsett kön, märk väl. Det vore ju nästan konstigt om statistiken för något barn som haft en eller fler föräldrar som deserterat visade motsatsen.

Ur mitt perspektiv handlar sorgen om att en förälder lämnar en, mer än om att den förälder som har samma kön som en själv lämnar en. Ur mitt perspektiv slutar du också vara förälder den sekund du lämnar ditt barn.

Rent biologiskt kommer du inte ifrån att vara mamma eller pappa om du deltagit i befruktningen av ett barn som fötts, men psykologiskt är du ingen förälder om du inte sedermera tar ansvaret för barnet.

På samma sätt behöver du inte biologiskt vara pappa eller mamma för att bli förälder till ett barn som föds.

Att prata om pappan som något som behövs för att ”papparollen” är viktig, känns som att konversera i en svunnen tid.

Att prata om pappan som något som behövs för att "papparollen" är viktig, känns som att konversera i en svunnen tid.

Carlos Rojas

Vårt samhälle är inte könsbundet på samma sätt som tidigare, och det är inte konstigt att jag har en symaskin hemma eller att mina barns mamma är den som bygger lådbilar.

Det viktiga för barn är förstås att ha föräldrar som är närvarande och ger trygghet, och tar ansvar. Att ha en eller två eller tre eller fyra eller fem föräldrar kommer vara just ett eller-spel i framtiden. Det är det redan nu. Det handlar inte bara om att nästan hälften av oss skiljer oss och så småningom ofta skaffar bonusfamiljer, utan också om att många skaffar barn i andra konstellationer än de traditionella. Att ha en enda förälder som älskar dig över allt annat och är beredd att ge sitt liv för dig är gott nog. Vilket kön den har spelar ingen roll.

När jag lobbar för att män ska vara föräldrar som är lika nära sina barn som deras barns mammor, så är det inte för att jag tycker att de behövs i barnets liv för att de är just män, utan för att de är barnets föräldrar. Har du två föräldrar som valt att ge dig liv, så är det väldigt synd om en av dem får en mindre viktig roll, om ursprungspositionen är att båda har valt att ha en lika viktig roll.

Av olika skäl har det historiskt blivit så, och än i dag drar vi in biologi och nästan häxlika idéer i våra analyser om huruvida män och kvinnor har samma förutsättningar att vara föräldrar. Jag kommer aldrig glömma när jag hörde en kvinna säga på radion att kvinnor hade någonting medfött på fingertopparna som gjorde att de fick bättre grepp om små barn. Alltså inte bättre fingertoppskänsla i ordets psykologiska mening, utan att kvinnor rent fysiskt hade annorlunda fingertoppar.

Så är det såklart inte. Det ärju så absurt att det inte ens finns någon forskning som varken bevisar eller motbevisar det hela. Vi är ju människor och inte grodor.

Ändå tenderar vi att dra till det biologiska, till att vi skulle ha olika förmåga att vara föräldrar beroende på vilket kön vi har. För om vi återgår till temat med att välja föräldraskapet utan medförälder, så finns ju förutom insemination också möjligheten att adoptera. Och även här gör sig vår förlegade koppling mellan kön och gott föräldraskap påmind. Det är nämligen mycket svårare för män att adoptera om de inte har en relation med en blivande medförälder. Varför det?

Sannolikt för att man tycker att det är mer humant att låta ett barn växa upp med en kvinna än med en man som enda förälder. I stället för att se att vad ett barn behöver, är att vara önskat och älskat av den förälder eller de föräldrar som en gång bestämmer sig för att ta det till världen, oavsett vilket eller vilka kön dessa föräldrar har.

Självklart ska en kvinna kunna skaffa barn på egen hand. Och detsamma bör gälla för en ensamstående man som längtar efter barn.

CARLOS ROJAS

entreprenör och debattör, startade pappakampanjen ”Klart jag ska vara hemma”