Låt jämställdhet bli borgerlig valfråga

När regeringspartierna i höst inleder sitt arbete med en ny alliansplattform inför valet bör en av arbetsgrupperna ägnas jämställdhetsfrågor. Mer behöver göras i form av konkreta förslag till förändringar, eftersom det finns strukturella problem att ta itu med under nästa mandatperiod. Jämställdhetsarbetet kan inte lämnas åt minoritetsfeminister.

För den som finner det naturligt med en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser har de senaste årens tillbakagång varit en besvikelse. Tanken är ju att könssegregationen ska minska, inte av sig själv men i takt med ökad med- vetenhet, aktiv rekrytering och det faktum att underlaget ökar underifrån i bolagen.

På den senare punkten har dock en positiv utveckling ägt rum, att döma av aktuella siffror från Svenskt Näringsliv. Andelen kvinnliga chefer har ökat med hela 50procent på fem år bland mellanchefer och arbetsledare i medlemsföretagen, från 24procent 2004 till 36procent 2008.

Även om det är en bit kvar till målet är det steg i rätt riktning. Därmed borde nominerings-kommittéernas och styrelse- rekryterarnas arbete under- lättas och argumentet om brist på kvalificerade kandidater slutligen falla. Annars lär kraven på politiska regleringar åter växa.

Lika positivt ter sig inte läget i kommunal sektor. Medan styrelse- representationen i statliga bolag närmar sig en jämn könsfördelning visar en färsk rapport från riksdagens utredningstjänst att kommunal sektor fortfarande är starkt segregerad. Fyra av fem styrelseuppdrag i 361 undersökta energi- och bostadsbolag har tilldelats män, bara 17 procent av bolagen har en könsbalanserad representation. Jämfört med äldre undersökningar tycks inget ha hänt och siffrorna är obetydligt bättre än i de kritiserade börsbolagen.

Skillnaden mellan stat och kommun är anmärkningsvärd. Beslutsfattarna kan inte skylla på att de saknar instrument att ingripa. Tvärtom; alliansföre- trädare har en uppgift att i den egna kommunen börja rätta till den sneda könsfördelning som annars består, uppenbarligen oavsett politisk majoritet.

Många kan tycka att styrelserepresentation är en överexponerad fråga i jämställdhetsdebatten, särskilt i förhållande till könssegregeringen på arbetsmarknaden, men styrelsemakten är symboliskt viktig. Ett större problem är dock de osynliga hinder som existerar för det fria yrkesvalet, trots alla år av jämställdhetssträvanden.

Enligt SCB arbetar bara 15 procent i Sverige i jämställda yrken, i 76 av 355 yrken med jämn könsfördelning. I vilken samhällssektor en person arbetar bestäms i hög grad av kön. I kommuner och landsting är fyra av fem kvinnor. I staten är könsfördelningen jämn, medan privat sektor är manligt dominerad. Över tid har segregationen snarare ökat än minskat.

På denna punkt har jämställdhetslagens åtgärder mot köns- segregation inte gjort skillnad. Mer osynliga hinder – traditioner, normer, sociala och ekonomiska strukturer – har fortsatt hindra mäns val av kvinnoyrken och kvinnors val av mansyrken.

Det saknas inte exempel på hur öppnare dörrar till många för kvinnor tidigare stängda yrken – polis, militär, ingenjör – gjort yrkesvalet friare. Där så skett kan en bredare kompetens bättre tas till vara än på enkönade arbetsplatser. En mer varierad erfarenhetsbas ökar kvaliteten i verksamheten.

Men ännu återstår många enkönade reservat. Statistiken antyder att det skulle finnas en sekreterargen och en vårdgen (kvinnlig), samt en byggnadsgen och en motorgen (manlig). Ett sådant antagande saknar dock vetenskapligt stöd.

Tidigare hinder för kvinnors tillträde till högre utbildning är i de flesta formella avseenden avskaffade. Idag deltar betydligt fler kvinnor än män i högskolans grundutbildningar (60–40). Bland forskarstuderande är könsfördelningen jämn och resultaten likvärdiga. Men professurerna besätts nästan bara av män, endast 17 procent är kvinnor.

Där bekräftas mönster från lägre stadier i utbildningspyramiden. Könsskillnader grundläggs underifrån och förs med från förskolan och uppåt. Högskolans kvinnor har som andra kvinnor större ansvar för barn och lägre inkomster än männen. De gör oftare avbrott i karriären vid flyttning på grund av partnerns byte av jobb. Enligt EU-kommissionen betalas kvinnliga forskare sämre än manliga i de flesta medlemsländer, inklusive Sverige. Här anges könsgapet till 17 procent.

För alliansen finns en bred liberal utgångspunkt att samlas kring i det fortsatta arbetet: frigörelse för individen, könstillhörigheten ska inte begränsa livsvalen. Att det inte är enkelt att nå målet är ingen ursäkt att inte göra mer.

HILLEVI ENGSTRÖM (M)

MATS JOHANSSON (M)

riksdagsledamöter i moderata jämställdhetsgruppen