Somliga verkar inte ha förstått den europeiska skuldkrisens oerhört djupa allvar. Tror man på och vill rädda den gemensamma valutan måste man inse att vi mycket väl kan vara på väg in i ännu en recession, skriver Adam Cwejman.
Foto: Petros Giannakouris/AP
Europas skuldkris kräver sjukdomsinsikt. Hårdast har krisen slagit mot euroländerna. Eurozonen har i dag statsskulder som uppgår till cirka 90 procent av de 17 euroländernas totala BNP. Italiens tillväxt är bland världens lägsta. Under det senaste decenniet är det av samtliga världens länder bara Zimbabwe och Haiti som har haft lägre tillväxt. Sedan Grekland blev självständigt 1829 har landet varit statsbankrutt under sammanlagt 84 år.
En exitstrategi kan alltså vara skillnaden mellan ett utträde under ordnade former eller plötslig konkurs, kaotiskt utträde och panik på marknaden som följd.
Adam Cwejman
De djupt skuldsatta länderna i eurozonens periferi kommer bara klara krisen genom att sluta spendera över sina tillgångar. Detta kräver en kombination av ekonomisk tillväxt och nedskärningar i de offentliga utgifterna.
I Greklands fall handlar det om pris- och lönesänkningar som vissa uppskattar skulle vara i storleksordningen 30 procent. Att genomföra detta är politiskt omöjligt. Frågan är hur dessa länder ska nå högre ekonomisk tillväxt när de inte kan konkurrera med just lägre priser och löner.
Somliga verkar inte ha förstått den europeiska skuldkrisens oerhört djupa allvar. Tror man på och vill rädda den gemensamma valutan måste man inse att vi mycket väl kan vara på väg in i ännu en recession. Att köpa upp statsobligationer och utfärda nödlån kan vara till hjälp när stater lider av dålig likviditet – men inte när det är den låga produktiviteten som är problemet. Eurozonens politiska ledare saknar inte förslag på lösningar, men i de flesta fall berör de knappt den helt avgörande frågan: Hur ska detta hjälpa länderna i fråga att producera mer?
Det bör därför omedelbart införas en så kallad exitstrategi för eurosamarbetet. Detta innebär att länder som grovt missköter sina statsfinanser och bryter mot det gemensamma regelverket som en sista utväg kan tvingas lämna valutasamarbetet, samt att euroländer också frivilligt får lämna den gemensamma valutan.
En gemensam valuta behöver inte vara fel, men valutaunioners stabilitet hänger på att man faktiskt följer de regelverk som finns. En exitstrategi skulle därför fungera både som den tyngsta och sista sanktionsmöjligheten vid upprepade regelbrott och också som en utväg för länder som behöver devalvera tillbaka sin konkurrenskraft, en lösning som är välbehövlig för de sydeuropeiska krisländerna.
En exitstrategi är inte oproblematisk. Länder som lämnar euron kan förväntas hamna i recession, bli avskurna från kreditmarknader, få skulderna nedskrivna, samt få sänkt levnadsstandard. Styrkan i förslaget ligger i att utträden ur valutaunionen i sådana fall kommer att ske under ordnade former.
Detta kan därför mycket väl vara det minst dåliga alternativet om man jämför med vad som skulle hända om ett land okontrollerat går i konkurs då man inte har råd ekonomiskt eller politiskt med fler bailouts till de värst drabbade länderna. Statsbankrutt kan mycket väl leda till att man tvingas ut ur eurosamarbetet. Då kommer samtliga av de uppräknade problemen att inträffa, men förmodligen i mycket större omfattning.
En exitstrategi kan alltså vara skillnaden mellan ett utträde under ordnade former eller plötslig konkurs, kaotiskt utträde och panik på marknaden som följd.
Den som är för euron borde vara för en exitstrategi. En del uträkningar som gjorts uppskattar att Grekland skulle behöva en devalvering motsvarande 40 procent för att bli konkurrenskraftigt. Detta skulle kunna vara möjligt om man återgick till att ha en egen valuta. En exitstrategi handlar inte bara om eurozonens bästa och att skapa en stark valuta-union, utan också om vad som förmodligen är bäst för de sydeuropeiska länderna med en ohållbar ekonomisk utveckling.
Inte minst mitt eget parti, Folkpartiet, som berömmer sig med att vara riksdagens mest eurovänliga parti bör överväga en hållning där man erbjuder eurozonen en möjlighet till återhämtning. Det är, alldeles oavsett Sveriges position i förhållande till euron, nödvändigt för Europas framtid.
Det känns som om alternativen antingen är orealistiska eller ohållbara. Om euron ska överleva behövs en exitstrategi. Det kan i dag mycket väl vara den minst dåliga vägen ur krisen.
ADAM CWEJMAN
förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet, Luf
