Socialdemokraternas nästa partiledare har två övergripande uppdrag: Håll ihop partiet och använd de skarpaste hjärnorna för att förnya politiken. Det första kravet gör det omöjligt att välja en kandidat från ena eller andra sidan, det vill säga en tydligt profilerad socialdemokrat från partiets höger eller vänster. Det andra kravet förutsätter att en ny ordförande har ett urstarkt mandat.

Lite mer än en vecka har gått sedan Mona Sahlins fall. Så här långt har debatten i medierna och partiet om ny partiledare präglats av brist på analys dels vad gäller kopplingen mellan de två huvuduppdragen, dels vilken kandidat som har bäst förmåga att få partiets förnyelsemandat.

Ett mycket starkt mandat att förnya politiken är enda möjligheten för Socialdemokraterna att inom rimlig tid komma ur svackan, bli ett starkt oppositionsparti och forma en attraktiv politik för regeringsmakten. För att nu nå så långt krävs att Socialdemokraterna och den kommande valberedningen vågar tänka helt nytt.

Så här borde det bli:

För det första måste partiet sopa rent i toppen. Samtliga som var medansvariga till oppositionspolitiken 2006–2010 och valförlusten bör lämna. Social- demokraterna måste våga tänka sig en helt ny ledning.

För det andra bör IF Metalls ordförande Stefan Löfven bli Socialdemokraternas nästa partiledare. Han utövar sedan 2006 ett starkt ledarskap inför 370000 medlemmar i IF Metall, ett förbund som alltid burit fram starka ledare, till exempel Göran Johnsson, Leif Blomberg, Stig Malm och Bert Lundin. Metall har en mycket stark ställning inom Socialdemokraterna, en egen politisk agenda och eget självständigt politiskt tänkande. På orter som Göteborg, Södertälje, Eskilstuna, Oxelösund, Trollhättan och Luleå liksom på tillväxtorter har IF Metall en stark position.

Stefan Löfven leder med stark inriktning på tillväxt, utveckling och en betydande insikt om behov och möjligheter i en ny internationell värld med globalt tänkande. Stefan Löfvens metallare står längst ut i det internationella landskapet och lever varje dag med den globala världens skiftningar. De är först att märka konjunkturens upp- och nedgångar. Ett exempel: För några månader sedan verkade det så hoppfullt på Saab i Trollhättan. I fredags kom beskedet att 200 visstidsanställda får lämna företaget dagen före julafton 2010.

Ingen inom Socialdemokraterna, kanske inte heller i allians- regeringen, har lika goda insikter om villkoren på den nya arbetsmarknaden som Stefan Löfven. Insikterna i kombination med hans politiska inriktning – upprätta Sveriges arbetsförmåga, satsa långsiktigt på tillväxt och utveckla Sverige som välfärdsstat – ger honom ett tillräckligt starkt mandat för att vrida om Socialdemokraternas politik. Ingen annan kandidat kan få ett lika starkt förtroende.

För det tredje bör Stefan Löfven kompletteras med Eva Nordmark som partisekreterare. Eva Nordmark, 40, är ordförande i SKTF sedan 2004. Hon har varit aktiv i SSU och riksdagsledamot. I dag driver hon ett engagerat förnyelsearbete inom sitt TCO-förbund. Med Eva Nordmark i partitoppen bejakar Social- demokraterna tjänstemännen liksom den allt bredare och viktigare akademiska delen av samhället.

Stefan Löfven och Eva Nordmark står politiskt i mitten av Social-demokraterna. De förenar den socialdemokratiska traditionen att bygga framtiden på såväl arbetare som tjänstemän.

Med dem i ledningen för partiet blir kopplingen till facket och arbetet tydlig. Övergripande kan de på ett trovärdigt sätt stå för en politik för utbildning, arbete, tillväxt och utveckling. Tillsammans utgör de ett kraftfullt svar på kritiken att Socialdemokraterna saknar politik för fram- tiden.

För det fjärde bör den nya partiledningen kompletteras med Stockholmsbörsens nye vd Jens Henriksson som ekonomisk talesperson med utsikt att bli finansminister i en social- demokratisk regering. 43-årige Henriksson var statsekreterare i Finansdepartementet 2002–06 och har erfarenhet från inter- nationella valutafonden IMF. Att han nu utsetts till vd för Stockholmsbörsen visar marknadens förtroende. Det är en utmärkt förutsättning för den som vill bli finansminister.

Stefan Löfven, Eva Nordmark och Jens Henriksson är inte på något sätt fläckade av de fyra oppositionsårens misslyckande och fadäsen med det rödgröna alternativet. De symboliserar på ett utmärkt sätt den socialdemokratiska rörelsens bästa delar – jämställd välfärdsutveckling baserad på fler jobb och god ekonomi.

Så borde det bli. Men blir det så?

Att Stefan Löfven sagt nej till att bli partiledare stör inte. De blir bäst som inte vill. Tage Erlander och Ingvar Carlsson är lysande exempel.

Allvarligare är att partiet kan välja den enkla lösningen att gå försiktigt fram och välja en övergångslösning. I så fall ligger Sven-Erik Österberg bäst till också en vecka efter Mona Sahlins avgång.

Om partiet skulle välja en partiledare från vänster, till exempel Veronica Palm, eller från höger, till exempel Ilija Batljan, ökar riskerna för partiets välbefinnande på ett dramatiskt sätt. Då riskerar Socialdemokraterna helt enkelt att spricka.

CHRISTER ISAKSSON

journalist och författare, har gett ut böckerna I väntan på Mona Sahlin (2008) och Den nya vän(S)tern (2010)