Detta är inte ett medborgarskapstest eller en provperiod. De flesta stannar här för livet. Sverige är vårt nya hemland.

Damon Rasti

Det har nu gått 25 år sedan jag flyttade till Sverige från ett krigshärjat Iran. Jag minns allt så väl. Den enorma upprymdhet som fyllde min lilla kropp när jag fick veta att vi skulle bo i ett annat land. Insikten om att aldrig mer behöva vakna till ett bomblarm och gömma sig i den där källaren där min farfar försökte få oss att skratta, skräcken till trots, genom att använda en kastrull som skyddshjälm. Hur jag berättade för mina kompisar att folk bodde i igloor i Sverige. Deras avundsjuka. Att jag kräktes på planet hit av nervositet. Den första kylan som slog mig i ansiktet när jag steg ut från utgången på Arlanda. Och jag minns ännu den där goda pyttipannan vi fick första dagen i skolan. På ett knappt halvår lärde jag mig svenska, och eftersom jag aldrig ville återvända till kriget som hade präglat min barndom såg jag mig själv ganska snabbt som ett av de andra svenska barnen. Tyvärr var jag en av få som gjorde det.

Att bli kallad ”svartskalle” blev snabbt vardagsmat. Något man fick lära att finna sig i. Det fanns annat som skulle göra mer ont. Som när vi fick nya skrivböcker. I en av böckerna skulle man ange vad man älskade och hatade mest. Jag skrev glatt att jag älskade när Sverige vann i fotboll och hatade när Sverige förlorade i hockey. Sport var ett få ögonblick där man fick vara en del av vi:et i skolan. Några veckor senare råkade min far få se vad jag hade skrivit. Han gav mig en rejäl utskällning. ”Du ska veta att du är iranier, du kommer aldrig bli svensk!” Han tvingade mig att ändra det jag hade skrivit i boken, medan jag grät oförstående. Varför kunde inte jag få vara svensk som alla andra i klassen? Senare skulle det dock visa sig att man kan sudda bort blyerts, men inte sudda ut en identitet.

I den uppmärksammade filmen med SD-männen som cirkulerat i medierna den senaste veckan har – förutom de nedsättande uttrycken och det olämpliga beteendet – ifrågasättandet av min väns (och min egen) svenskhet väckt en del starka reaktioner.

En vecka senare är det där vår utmaning står. Att hävda rätten till att vara svensk. Egentligen är det en besynnerlig situation. Jag är svensk medborgare sedan tonåren och har bott här i princip hela mitt liv. Vad mer krävs?

Vi med ett ”annorlunda” etniskt utseende har vant oss vid att bli uttittade, misstänkliggjorda och påhoppade. Folk ser inte det, eller väljer att blunda för det. Denna gång råkade det hamna på film och blev uppmärksammat då förövarna ska representera vår demokrati. Problematiken ligger dock mer i att alldeles för många stödjer deras synsätt: Invandraren kan aldrig bli svensk. I efterspelet till filmklippet har vi kunnat se ett öppet stöd till denna hållning från SD-sympatisörer på nätet. Men jag tror inte att det sträcker sig enbart till dessa människor. Det finns dessvärre en hel del etniska svenskar som inte ser mig och många andra som ”riktiga” svenskar. Och det spelar ingen roll om man talar perfekt svenska, skriver debattartiklar eller brinner för Sverige. De ser det svarta håret och skägget. Sen är det stopp. Man är ”blatte” framför allt annat.

En mindre diskuterad del av problemet är att vissa med invandrar bakgrund besitter ett visst motstånd mot att definiera sig som svensk. Delvis gör fördomarna mot hur en svensk är – kall, tråkig och stel – att få vill proklamera sin svenskhet. Ingen vill vara en suedi, förortsslang för ”svenne”. Men denna ovilja beror delvis även på att samhället inte vill släppa in folk på lika villkor. Ingen vill tillhöra en grupp där man inte känner sig välkommen.

Jämför med USA där alla invandrare drömmer om att få kalla sig amerikaner. Man får sitt greencard och sen är man amerikan. Det behöver inte vara svårare än så. Det handlar om attityder. Hur man bemöts och bemöter. Under ett mångfaldsseminarium fick jag höra Kanadas ambassadör berätta om hur deras tulltjänstemän välkomnar nyanlända immigranter med frasen ”Welcome home”. Två ynka ord som skapar en enorm skillnad. Du kan känna dig hemma direkt. Det här är ditt nya land.

Varje person ska givetvis ha rätten att själv bestämma sin definition, men alla med invandrarbakgrund bör inse att de också är svenskar. Ta ett större ansvar och mer öppet våga visa sin svenskhet. Ingen annan kommer göra det åt en. Det betyder inte att man behöver ge upp sitt ursprung. Man kan ha sitt eritreanska påbrå och vara svensk också. Detta är inte ett medborgarskapstest eller en provperiod. De flesta stannar här för livet. Sverige är vårt nya hemland.

Så låt oss omdefiniera innebörden av att vara svensk. Ett begrepp som inte längre kan bygga på utseende och födelseland. Låt Sverige vara världens bästa land; jämställt, tolerant och välkomnande. Låt det här även vara mitt land. För jag är svensk. Det kan ingen ta ifrån mig. De kan ifrågasätta, förneka eller försöka hota bort det. Men de kan aldrig tvinga mig att förändra hur jag ser på mig själv. Inte med ett suddgummi, inte med nedsättande ord och aldrig med ett riksdagsparti.

Jag önskar att jag hade kvar den där skrivboken från femman. Åter greppa pennan och fylla i två – med tvång – borttagna rader. Substitutet blir i stället att övertyga så många medsvenskar som möjligt om min svenskhet. Något jag inte borde behöva.

DAMON RASTI

fristående debattör

Fler debattartiklar om SD: