Artikelförfattaren skriver att när ett par har funnit ro och kärlek i varandra uppstår en känslomässig överskottsenergi. Denna energi, att vilja skaffa gemensamma barn, ska även homosexuella få bejaka. Bilden föreställer det holländska paret Jos och Jarko, vilka är på väg att adoptera ett barn från USA. Foto: Serge Ligtenberg/AP Photo
Det är bara drygt sextio år sedan homosexualitet upphörde att vara en straffbar böjelse och inte ens trettio år sedan denna sexuella läggning ströks ur den diagnostiska sjukdomsklassifikationen.
Homosexualitet, omgärdad av så mycket fördomsfullhet, ses idag som en fråga om sexuell orientering som långsamt blir alltmer accepterad i vårt mångkulturella samhälle.
Människor har i alla tider intresserat sig för de sexuella hemlig- heterna och sökt att orientera sig själva som sexuella varelser genom fantiserande och hemliga jämförelser.
Den sexuella nyfikenheten tycks aldrig stillas, hur mycket upp- lysning som än meddelas, hur mycket porrfilm och erotisk litteratur som än blir tillgänglig.
Allt sådant tycks hamna bredvid målet, eftersom nyfikenheten, fantasierna om könstillhörighet ytterst mynnar ut i frågan ”duger jag som jag är?”, en fråga som ingen upplysningslitteratur kan besvara.
Den sexuella nyfikenheten och denna hemligheternas utforskning handlar i grunden om undran över kärlekens väsen.
De sexuella varianternas utprövning i promiskuösa eller ”knullkompis”-sammanhang hör mestadels till ungdomens allmänna sökande efter identitet. De som finner någon att älska finner plötsligt att experimenterandet är över, de översvämmas av kärlekens helighet och alla perspektiv förändras.
Många talar om att det känns som att ”komma hem”, att äntligen finna en vila hos en annan människa.
Att i en relation finna klarhet i sig själv genom en annan är kärlekens helighet. Heligheten är viktigare än könet på den som älskar.
Kärleken blir en livslösning med den lättade formeln ”detta har jag alltid vetat” eller ”det var ju detta jag ville utan att veta om det”.
Livet erbjuder många problem och skiljevägar. Jag tycker beteckningen livslösning kan vara en god beskrivning av upptäckten av sin sexuella orientering genom att våga bejaka kärleken till en annan människa.
Homosexualitet kan vara uttrycket för en livslösning bland andra och inte mer ”patologisk” eller ”naturlig” än andra livslösningar som yrkesval, vetenskaplig hängivenhet eller konstnärlig passion.
När människor älskar varandra, och vill fortsätta att leva i kärlek, uppstår trohet och monogam förtrolighet utan ansträngning. Inga löften behövs, men heligheten i upplevelsen kan kännas så stark att den behöver befästas bortom fattbar- heten i vanligt mänskligt tänkande.
Ett vanligt sätt att befästa äkt- heten i kärleksrelationen är ett ceremoniell; borgerligt eller kyrkligt.
Heligheten i människors förbund kallas äktenskap och beseglas i en ceremoni där man ger sig åt varandra, gifter sig. I detta finns tanken om familjebildning och ett uppväxande släktes behov av omsorg inom ett samhälles minsta cell.
Också i denna tanke finns, om man så vill, en helighet. Jag finner det självklart att religiösa och andra ceremoniells utformare ska respektera denna upphöjelse av människors önskan att bilda par och familj, vare sig paret är olikkönat eller inte. Det bör vara känslan av helighet i kärleksförbundet som är avgörande.
När ett kärleksförbund utgör en livslösning för ett par människor kommer de till ro i en varaktig relation, och så småningom uppstår ett slags känslomässig överskottsenergi.
Homosexuella par som vill bli föräldrar ska inte behöva hindras av den barriär som utgörs av biologin. Barn kan skaffas på varjehanda vis. Föräldraskapet är ett viktigare uttryck för den samhälleliga grunden med familjen som samhällets urcell än den biologiska samhörigheten.
Ingen skulle ifrågasätta att vetenskapsmän eller konstnärer av en viss inriktning och besatta av ett stort engagemang skulle få adoptera barn. Men vi har ingen aning om hur de skulle utforma sitt föräldraskap.
När det gäller livslösningen homosexualitet tycks dock helt andra regler gälla. Vi accepterar att barn föds till vilka biologiska föräldrar som helst; barnens rätt i sammanhanget tas upp till diskussion bara när föräldraskapet inte fungerar, barnen misshandlas eller utsätts för övergrepp.
Ingen prövar på förhand heterosexuella föräldrars lämplighet eller olämplighet att avla och föda barn.
De homosexuella är ju egentligen inte alls någon grupp utan vanliga människor bland andra med behov och lidelser. Deras olika sätt att leva sina liv kan ge utrymme för barn, eller så gör de inte det.
Homosexuella kan som andra människor vara ensamstående eller sammanboende och vill de befästa ett förbund ska de som andra kunna ingå äktenskap med eller utan helighetens kyrkliga välsignelse.
Människor som har utrymme för barn, och längtar efter barn men inte får några, är rimligen de som strävar efter att adoptera eller skaffa barn med hjälp av till exempel insemination.
Deras föräldraskap kvalificeras redan utifrån deras längtan efter barn och deras önskan att bidra till barns uppväxande till så fria och ansvarskännande människor som möjligt.
En invändning kan vara att det enkönade föräldraskapet inte ger barnet möjlighet att orientera sig till det andra könet i sin inre värld. Barnet i homosexuellas inre föreställningar torde dock inte se annorlunda ut än barnet i heterosexuella föräldrars inre.
De flesta människor har förhoppningsvis i sin inre värld en respektfull inställning till både män och kvinnor och en nyanserad inställning till det manliga och det kvinnliga, och det är giltigt oavsett sexuell livslösning.
Blivande adoptivföräldrar utreds noga rörande sin lämplighet och omständigheter inför att ta emot ett barn. Det gäller olikkönade eller likkönade äktenskap liksom för ensamstående som vill adoptera barn. Utredningen är ibland så omfattande och ingående att den av många som längtar efter barn upplevs som förnedrande.
De homosexuella par som söker adoption utreds med liknande noggrannhet. Eller kommer den att bli än mer grannlaga? Med hänsyn till långsamheten i fördomarnas upplösning blir den nog ofta det. Attityders förändring tar flera generationer.
Kärlekens helighet kan till och med skymmas av fördomarnas seghet. Outtalade ifrågasättanden kan då kännas djupt förnedrande.
Alla som längtar efter barn och vill välkomna att ett barn får växa upp i deras hem borde ges chansen att förverkliga sin önskan, och alla barn som söker ett gott hem bör ges chansen att få ett sådant och helst också få del av kärlekens helighet.
Om det är en god chans eller inte har med andra omständigheter att göra än föräldrarnas sexuella livslösning. Det är ändå alltid ett lotteri för ett barn till vilken värld det kommer att födas.
Fotnot: Nästa år utkommer Crafoord med boken Kärlek, dikt och dröm.
