Läsande är ett intresse som vilket annat som helst.

Ingrid Kampås

Litteraturens syfte är inte att göra människor goda, litteraturens syfte är att försöka fånga människans villkor. Litteraturen ska inte uppfostra och mästra, den ska beskriva. ”Böckerna kan…skapa bättre förutsättningar att känna igen situationerna när de händer på riktigt och då handla så det känns rätt i hjärtat,” skriver Unenge. Och: ”Chansen är större att någon som läst om vad mobbing kan leda till griper in.”

Undermeningen är att man blir god av att läsa böcker och det är inte första gången jag stöter på det förhållningssättet. Det kan ifrågasättas. Hitler läste till exempel böcker. Eller det kanske bara är vissa böcker som ska läsas? Hur ska de då vara? Ska böcker handla om mobbning och självsvält och annat elände som inte gör någon munter precis? Hur många orkar läsa det? Är det ”bra” böcker? Hur är det då med Harry Potter? Blir man godare människa också av att läsa om honom?

Läsande är ett intresse som vilket annat som helst. En del läser, en del spelar golf. Det är förmätet att tro att läsaren blir en ädlare människa än golfspelaren. Det bygger på en myt. För man blir inte ädlare av att läsa, man blir kanske klokare om man är mottaglig, och man lär sig saker. Det är allt. Men också golf ger en människa det som är gott för henne.

Kan det finnas en annan orsak än datorer till det minskande läsandet hos barn? Den att barnlitteraturen mer och mer övergått till att handla om gråa verklighetsskildringar där allt är problem. Var är den litteratur idag som är jämförbar med De tre musketörerna? Äventyr och spänning. Verklighetsflykt. Jovisst, Harry Potter igen… För ungarna läser ju faktiskt böckerna om honom. Läsupplevelse bygger på läsarens identifikation med karaktärerna. Varför är det bättre att identifiera sig med eländes elände än med någon som är stark och kapabel och är med om spännande saker?

Jag tror säkert att Johan Unenge har goda avsikter och gör mycket gott. Jag förstår bara inte vad det är han bönfaller om när han ber läsarna av hans debattartikel om att hjälpa honom ”skapa läslust hos de som ska ta över efter oss”. Hur han ska bära sig åt. Vad han vill att vi ska göra. Det går knappast att tvinga barn att läsa böcker. I skolan gör man det, det ingår i undervisningen och det är det område där jag ser att man kunde göra mer. För den sak som läsande absolut ger, är ett språk. För att kunna skriva måste man ha läst, där tror jag Unenge och jag kan vara eniga. Men då läser man för att man måste, för att utbilda sig, inte för att man vill.

Jag vet mängder av barn som matats med allt från Pettsson till Emil i Lönneberga när de var mindre, men sedan slutat läsa när de blev lite äldre, de har helt enkelt inte intresset. Så finns det andra barn som slukar alla böcker de kommer över. Själv läste jag Thérèse Raquin när jag var tolv. Jag hade intresset. Men det har inte format mig till att bli ”god”.

Förra året, som exempel, delade Kulturrådet ut sex miljoner till olika läsprojekt, många av dem för barn. Det tror jag på, att stödja bibliotek till exempel. Så länge man visar fram böcker, erbjuder, sträcker ut dem till barnen så det blir upp till dem att hitta in i den magiska värld som böcker kan vara. Men man bör inte förnumstigt pekpinna om att barn och även vuxna, ska göra något de inte har lust till och se läsande som en metod att skapa ”bättre” människor enligt illusionen som också gäller för mycket annat i samhället idag, att bara man manipulerar åt rätt håll så går det att skapa den perfekta människan. Det är detta motiv till att verka för ökat läsande, som jag ifrågasätter.

INGRID KAMPÅS

författare