I tjugo år har man talat om att lärarnas status måste höjas. Varje steg går emellertid i precis motsatt riktning när man successivt omdanar skolan. Läraryrkets identitet har i det närmaste utplånats under senare år och med SKL:s förslag tar man sista steget.
Lärarna tillhörde så sent som på 1970-talet samhällets mer välavlönade tjänstemän. Då enkammarriksdagen infördes bestämdes att en riksdagsman skulle uppbära en lön som motsvarade lönen hos en gymnasieadjunkt. Riksdagsmannaarvodet är idag närmare dubbelt så högt som gymnasieadjunktslönen.
En mycket omdiskuterad förmån lärarna åtnjutit har varit ledighet under ferierna. Inskränkningar har gjorts under senare år och i vissa kommuner har lärarna semestertjänster. Nu vill SKL även att lärarnas förtroendearbetstid ska upphöra. Lärarna ska bindas till skolan 40 timmar per vecka. Allt som tidigare varit karakteristiskt för läraryrket ska tydligen bort.
Lönerna ska vara individuella. I Malmö betygsätter eleverna sina lärare. Det finns ingen garanti för att vad eleverna anser bara ska användas för att ”förbättra undervisningen”. Det är högst sannolikt att elevomdömena påverkar lönesättningen. Är det verkligen så man behandlar en välutbildad, professionell yrkeskår?
Inom lärarkollektivet finns en betydande andel ”lärare” utan fullständig utbildning. Kommunerna och huvudmännen för friskolorna säger sig naturligtvis vara nöjda med deras insatser. Antagligen är huvudskälet till denna belåtenhet att obehöriga lärare inte med fog kan kräva någon högre lön.
Vem tror att en kunnig och välutbildad person kan lockas till läraryrket och vem tror att läraryrkets status höjs under ovanstående omständigheter?
ARNE SÖDERQVIST
matematiklärare KTH-ITM
