Patricia Kimondo

En trolig förklaring till att lärarna inte tror på legitimeringen som statushöjande åtgärd, är att den ses som en kosmetisk åtgärd.

Patricia Kimondo

Införandet av en särskild lärarlegitimation har blivit en följetong; från Lärarförbundets kamp och seger för en sådan legitimation, till skolminister Jan Björklunds (FP) marknadsföring av legitimationen som ett viktigt kvalitetsinstrument. Den senaste episoden är det praktiska genomförandet, som uppenbarligen lämnat en del i övrigt att önska.

Ett viktigt argument för att införa lärarlegitimation är tankefiguren att det höjer statusen på yrket. Men är det så? Inte om man frågar lärarna. I undersökningen Lärarpanelen har lärarna själva fått frågan om vilken som är den viktigaste åtgärden för att höja statusen på yrket.

Svaret i undersökningen är entydigt: 68 procent av lärarna anser att högre lön för hela lärarkåren är den viktigaste åtgärden för att höja statusen på yrket. 7 procent anser att individuell löneökning efter kompetens är viktigast. Endast 3 procent svarar lärarlegitimationen. Slår man ihop de som anser höjd lön (individuellt eller kollektivt), som den viktigaste statushöjaren, hamnar man på 75 procent. Statusfrågan är alltså i stort sett en lönefråga, allt annat är detaljer på marginalen. Det gäller inte minst lärarlegitimationen, som hamnar på plats sex av åtta alternativ, inklusive svaret ”inget av alternativen (2 procent)”.

Lönefrågan har alltså en allt överskuggande betydelse. Som bekant finns det två vägar till högre lön, individuell eller kollektiv. Varför väljer då lärarna den kollektiva vägen, det vill säga att alla lärare ska ha högre lön? Fritextsvaren i undersökningen pekar på att lärarna saknar förtroende för sina chefer i rollen som lönesättare. Detta förstärks ytterligare av att skolcheferna i sin tur ofta har ett begränsat eller otydligt mandat att sätta verkligt individuella löner. Detta passar i sin tur lärarfacket som hand i handske, eftersom den kollektiva vägen med nödvändighet blir den fackliga vägen.

En jämförelse han vara med en höglönebransch som reklam och pr, där lönerna är höga men facken svaga, och formella krav lyser med sin frånvaro – individerna konkurrerar enbart med sin talang och kompetens. Reklam och pr karakteriseras av många relativt små ägarledda företag, där ledningen har ett i princip obegränsat mandat att förhandla om arbets- och lönevillkor.

En trolig förklaring till att lärarna inte tror på legitimeringen som statushöjande åtgärd, är att den ses som en kosmetisk åtgärd: För den förändrar ju i sak ingenting. Det har i propagandan framställts som att lärare ska jämställas med exempelvis läkare eller advokater. Men undersköterskor är också legitimerade, och elektriker har sina licenser. Medan det inte krävs någon legitimation eller licens för att bli verkställande direktör, managementkonsult eller civilingenjör (det krävs förvisso utbildning, men det finns ingen legitimation som kan dras in; ingen kan hindra en dålig ingenjör att utöva sitt yrke). Eller riksdagsman eller minister, för den delen. Sambandet legitimation – status är alltså långt ifrån solklart.

Samtidigt är det paradoxalt eftersom många av svaren – både fritext och färdiga alternativ – sänder budskapet ”se oss men låt oss göra vårt jobb ifred”. Till exempel ”fler karriärvägar och utvecklingsmöjligheter” (9 procent). När det gäller fritextsvaren är önskan att helt enkelt få sköta sitt jobb – det vill säga att faktiskt undervisa elever – helt överskuggande.

Slutsatsen av Lärarpanelen är alltså inte ”gärna legitimation, men först en rejäl lönehöjning”, utan snarare, ”först en högre lön, sedan kanske legitimation kan vara något att prata om när de verkligt viktiga frågorna är lösta”.

Men frågan är om stora, kollektiva höjningar är rätt väg – det är enkelt för motparten, Sveriges Kommuner och Landsting att avvisa sådana krav som orealistiska. Om däremot lönebildningen var verkligt fri, skulle talangfulla, ambitiösa lärare både få den lön de så väl förtjänar, samtidigt som de agerar lok åt kollektivet.

PATRICIA KIMONDO

vd Lärarförmedlarna

Fotnot: Hela undersökningen inklusive fritextsvar finns att läsa på lararformedlarna.se/lararpanelen