Det är något som gått snett, när vi varje höst vid skolans början startar en mobbningsdebatt från ruta noll.

Roland Sennerstam

Debatten om mobbning brukar komma i gång en bit in i september, men i år sker det innan skolan börjar. SvD:s granskning av 66 mobbningsfall (se faktaruta) visar att i två av tre ärenden anser skolorna att eleven själv är en del av problematiken. För de mobbade gör givetvis detta ont värre.

Hur kommer det sig att skolans personal kan utpeka den mobbade eleven som delaktig i problemet?

I ett fall ansåg rektorn och en specialpedagog att den mobbade led av en form av autismspektrumstörning och därför blev hon mobbad. Eleven genomgick på grund av denna misstanke en utredning, som frikände henne helt. Detta belyser att skolan i sina analyser av mobbningsfall hamnar snett och misstolkar hela situationen.

De vuxna i skolan befinner sig i en social miljö, där de lever i starka nära relationer med sina elever och dras in i deras konflikter och de blir självfallet känslomässigt engagerade. Det gör att de blir partiska när de gör sina analyser av hur eleverna interagerar med varandra. De vuxna står eleverna för nära för att se klart. De får inte rätt distans för att se vad som egentligen händer. Detta kan vara en orsak till att vi gör så små framsteg med alla anti-mobbningsprogram som finns.

Mobbningen grundar sig i barnens sociala utveckling, då de går från att leka parallellt till att fungera interaktivt och skapa grupperingar. Från slutet av lågstadiet lägger eleven alltmer kraft på att arbeta sig in i de gäng bland kamrater som har hög status i klassen. Denna process är rotad i en evolutionär kraft och syftar till att ge eleven en god överlevnad under skoltiden.

De som förlorar är de i något avseende från början avvikande. Det kan handla om kläder, utseende, klumpig motorik, fetma, svårigheter att uttrycka sig, tystlåtenhet och blygsel eller låg social status. Det kan till och med räcka med att vara ny i klassen och rödhårig.

När en elev försöker klättra på den sociala stegen i skolan och nå de häftiga gängen, så trampar de på de avvikande. De känner på sig att de själva skulle kunna uttrycka något av de negativa beteendena. För att pressa undan dessa tendenser hos sig själva använder de mobbningen som en metod att lyfta sig ett trappsteg uppåt på den sociala skalan. I denna process kommer sedan fler att dras in i ett flockbeteende. Syftet är alltid att stärka sig själv och övervinna sin egen svaghet.

När de vuxna i skolan tar detta till intäkt för att de mobbade är en del av problemet, har man inte förstått hur mobbningen uppstår. Man ser inte hela problemkomplexet. Eleverna sätter en norm för vad som är inne och häftigt och av det följer ett exkluderande av andra elever. Rektorer, specialpedagoger och elevvårdsteam ska inte ta detta som intäkt för att den mobbande ska skuldbeläggas.

I stället är skolans uppgift att betona alla elevers lika värde och att de inte ska vara varandras trappstegar i den sociala karriären. Eleverna är medvetna om detta grymma spel och det går att föra öppna samtal om dessa sociala mekanismer med dem redan från årskurs 4 och återkommande under hela skoltiden. Det vore ett sätt att vaccinera dem mot den värsta mobbningen. I dessa diskussioner ska inte elevernas lärare eller skolledning vara med. De är som vi sett inblandade.

Några intresserade från elevvårdsteamen, som inte står i den undervisande funktionen eller bestämmer över elevens skolgång kan få uppdraget att gå in en gång per termin i klasserna och föra samtal och låta barnen själva verbalisera de processer de lever i varje dag.

För detta uppdrag krävs utbildning för elevvården av kompetenser från professioner som psykologer med fokus på barns utveckling, barnläkare gärna med skolläkarerfarenhet och specialpedagoger med egen vidareutbildning i ämnet mobbning.

Utbildning från ett sådant team till skolans elevvård kommer att göra nytta. Den mesta kunskapen kommer de att få när eleverna lyfter på locket och börjar prata själva. Jag har själv gjort detta experiment i årskurs 4 med gott resultat.

Det är något som har gått snett när vi varje höst vid skolans början startar en mobbningsdebatt från ruta noll.

ROLAND SENNERSTAM

docent, specialist i pediatrik, före detta skolläkare