Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund.

För att inte riskera att reformen blir ett slag i luften, måste regeringen hålla hårt i taktpinnen och gå vidare för att säkra att intentionerna blir verklighet.

Metta Fjelkner

Införandet av lärarlegitimation är en av de avgörande reformerna för att svensk skola ska lyckas. De senaste 20 årens försyndelser i svensk utbildningspolitik har resulterat i ständigt sjunkande elevresultat. En av de mest bidragande orsakerna till denna utveckling är att de kommunala huvudmännen inte brytt sig om att använda sig av rätt utbildade lärare samtidigt som friskolorna under det första årtiondet av sin existens var helt befriade från skyldigheten att anställa lärare med just lärarutbildning.

Skulle man ställa frågan till elever och föräldrar – tror du att en lärare som har utbildning i det ämne och för den ålder undervisningen avser är bättre än en person som inte har det, blir det självklara svaret ja. Desto märkligare är att de som ansvarar för utbildningen, huvudmän och lagstiftare under 20 års tid inte insett det uppenbara.

Lärarlegitimationen är ett avgörande steg för att ge undervisningen den kvalitet som behövs, just genom att garantera samhället att läraren är utbildad för det ska göras. För att inte riskera att reformen blir ett slag i luften, måste regeringen hålla hårt i taktpinnen och gå vidare för att säkra att intentionerna blir verklighet.

Lärarnas Riksförbund tog initiativet till en lärarlegitimation vid kongressen 1992. Vi känner därför ett stort ansvar för att reformen når sitt syfte och blir det välbehövliga statuslyft som svensk lärarkår behöver.

Vi kan se att det finns många huvudmän som inte inser betydelsen av en lärarlegitimation. Det går inte för staten att invänta att kommuner och friskolor ska komma till egen insikt. Utan att statsmakten följer upp reformen med nya beslut, kan reformen spolieras.

Allteftersom Skolverket behandlar legitimationsansökningarna från landets lärare väcks frågor. Skolverket har hittills godkänt över 70 000 legitimationer och har på sig att klara ansökningarna till den 1 december. Dessa 70 000 godkända ska kontrasteras mot 1300 som enligt uppgift överklagat.

Även om Skolverket hade kunnat hantera det hela annorlunda, måste detta ställas i relation till de arga röster som nu hörs. Med den vildvuxna flora av utbildningar som högskolorna, ibland på egen hand, erbjudit, är det inte märkligt att det uppstår problem med hur dessa utbildningar ska bedömas. Det kan till exempel handla om ämnen i gymnasieskolan som dans, där det inte funnits någon regelrätt utbildning, men där statsmakten måste ha en generös syn för att individer inte ska drabbas.

Vissa kommunala huvudmän organiserar sin verksamhet på samma sätt som de gjort under de senaste tjugo åren. Andra motiv än just lärarlegitimationen prioriteras vid tjänsteplaneringen med resultatet att lärare tvingas till ofrivillig deltidsarbetslöshet. Detta skulle kunna undvikas med en annan planering.

En av hörnpelarna i legitimationsreformen är introduktionsåret. Under detta år ska den nyutexaminerade läraren under en erfaren lärares ledning introduceras i yrket för att därefter erhålla sin legitimation. Staten har till skillnad från huvudmännen insett att den erfarne läraren måste ersättas för detta merarbete. Det pengar som staten skickar till kommunerna kommer i mycket liten utsträckning lärarna till del. I de avtalsförhandlingar vi förde med SKL för knappt ett år sedan fanns ingen vilja att lösa frågan om hur de pengar som staten avsett betala erfarna lärare skulle regleras.

Nyutexaminerade är med all rätt frustrerade över de svårigheter de möter när de inte får någon möjlighet att genomgå ett introduktionsår och därmed utestängs från möjligheten att få en fast anställning. Röster höjs om garanti för introduktionsår från lärarstudenter. Detta är fullt förståeligt! Vem vill lägga ned fem år på en utbildning och därefter chansa på att komma igenom nålsögat till en introduktionsplats?

Problemet är större än så och en introduktionsplatsgaranti skulle riskera att enbart bli en pyrrhusseger. Kärnfrågan är att det inte finns någon överensstämmelse mellan de behov av olika lärare som skolan har och hur högskolan dimensionerar de olika lärarutbildningarna.

Staten måste ta ett övergripande ansvar och tvinga huvudmännen till en långsiktig behovsanalys och se till att högskolan ur ett nationellt perspektiv utbildar de lärare som samhället behöver. En garanterad introduktionsplats har inte något större värde om det inte finns lediga jobb att anställas på.

Legitimationsreformen har samlat många kritiker. Det finns visserligen en del övrigt att önska när det gäller hanteringen hittills, men för den skull finns inget fog att tala om kaos. Jag föreslår följande insatser som vitala för att lärarlegitimationen ska bli en framgång:

• Staten ska ta ett nationellt ansvar för att regelbundna behovsanalyser av olika lärarkategorier.

• Högskolorna ges uppdrag att utbilda lärare efter de behov som beräknas i stället för att utbilda enbart efter studenternas önskan.

• De studenter som efter genomförd utbildning tar examen garanteras ett introduktionsår i rimlig tid efter examen. Läkare kan få vänta 6-8 månader på att få sin AT-tjänst och lärare ska inte behöva vänta längre än så.

• De pengar staten avsatt för genomförande av introduktionsår regleras och utbetalas direkt till den lärare som tar på sig ansvaret att vara mentor.

Det splittrade ansvaret för skolan har lett behovet av en lärarlegitimation. Den kraft regeringen visat med införandet av en lärarlegitimation måste nu följas av ytterligare åtgärder för att reformen inte ska stranda innan den ens är sjösatt. Det nationella intresset av en väl fungerande skola måste ges förtur framför hänsyn till oförmåga eller ovilja hos huvudmännen att genomföra reformen.

METTA FJELKNER

ordförande Lärarnas Riksförbund