Fallet med Gustav Adolfskolan i Landskrona, där huvudskyddsombudet tvingades stänga skolan efter att en lokalvårdare skadats av en smällare som en elev avfyrat inomhus, ger utrymme för en del reflektioner kring de värderingar som styr livet i skolan.
Enligt skollagens första kapitel, andra paragrafen, ska utbildningen inte bara ge eleverna kunskaper, utan också ”främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar”.
Verksamheten i skolan ska vara ”i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar” och alla som verkar inom skolan ska ”främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö”.

Ändå vet vi att skolan ofta erbjuder en ovärdig och direkt ohälsosam miljö att vistas i.
Siffror från Arbetsmiljöverket, som nyligen presenterades i Sveriges Radio visar att antalet anmälningar om hot och våld i skolan tredubblats från 2003 till 2005.
Det handlar inte bara om elever som misshandlar varandra, utan också om lärare som blir
sparkade i ansiktet eller kuratorer som själva blir misshandlade när de söker avstyra våld mellan elever.

Samtidigt finns en påfallande undfallenhet när det gäller att tillgripa sanktioner mot fridsstörarna. Detta hänger samman med en strukturalistisk syn på samhällsproblem i allmänhet, där felhandlande förklaras som ett utslag av sociala bakgrundsfaktorer och ofta på ett sätt som förvandlar bråkstaken från aktör till offer, från att vara ett problem till en som har problem.
Det omgivande samhället kan därmed ges skulden för oron i skolan och berövas rätten att ingripa mot fridstörarna, eftersom ett sådant ingrepp framstår som ett undvikande av de ”egentliga” problemen.

Skiljelinjen mellan förövare och offer raderas ut.

Så säger också en företrädare för organisationen Friends att ”det är kränkta barn som kränker” (SvD 14.12.2006) och att det därför inte tjänar något till att flytta mobbare.
Vad man missar i denna analys är möjligheten att den som mobbar, misshandlar och vandaliserar inte bara vet vad
han gör, utan också vill det han gör.
Det enklaste motivet av alla ignoreras, nämligen viljan till makt: att göra som man vill, förfoga över andra som man vill, trotsa normer och förbud som man vill, kort sagt, att leka Gud efter eget gottfinnande.

De lärare och rektorer som har ansvaret för vad som sker i skolan är själva antingen berövade makt eller rädda för att utöva makt.

De verkar fortfarande leva i villfarelsen att för mycket makt utövas från katedern. Hotbilden är alltjämt karikerad på Caligula, den sadistiske latinläraren i Alf Sjöbergs film ”Hets” (1944).
Samtidigt som lärarna ställs inför allt större ansvar ges de alltså allt mindre makt. De lämnas med skyldigheterna, men berövas rättigheterna. Är det då så underligt att läraryrket förlorat i status?
Att förverkliga skollagens värden blir svårt, om de som har ansvaret för ordningen i skolan inte har eller vågar utöva makten och rätten att hävda skolans (och i förlängningen samhällets) intressen mot elever som stör, hotar, misshandlar eller
vandaliserar.
Risken är att man nöjer sig med att skylla på diffusa strukturella omständigheter och hänvisa till att skolan bara speglar de problem som finns i samhället i stort.

Men skolans uppgift är inte att passivt spegla dagens samhälle, utan att aktivt bidra till formandet av morgondagens samhälle.

Demokrati är inte anarki, och den medborgerliga frihet som elever ska fostras till är inte självsvåldets frihet att göra som man vill. En missriktad samhällskritik har fått politiker och intellektuella att se makt som oförenligt med demokrati.
Men en maktlös demokrati kan aldrig göra sig förtjänt av medborgarnas respekt, hur många handlingsplaner och policydokument den än producerar.

Den maktlösa demokratin retirerar i stället steg för steg tillbaka till det naturtillstånd där allas krig mot alla råder och där de mest högljudda och hänsynslösa tar befälet.

Per Bauhn
professor i praktisk filosofi
Högskolan i Kalmar