Sverige är på väg in i en nationell lärarkris.

Markus Lindgren och Eva-Lis Sirén

Från och med ifjol ska alla nyexaminerade lärare ges en introduktionsperiod. Först efter att ha gått igenom ett introduktionsår kan en lärare få sin lärarlegitimation. Lärarförbundet har stridit för att introduktionsåret – tänkt att fungera som läkarnas AT-tjänstgöring – ska bli den goda sluss in i yrket som lärare behöver och en kvalitetsgarant för lärarlegitimationen. En bra start in i läraryrket bidrar till bättre resultat, ökad status och höjd attraktivitet för yrket generellt. Tanken med introduktionsåret är att den nya läraren ska få hjälp och stöd in i yrket av en erfaren lärare som mentor.

Som systemet nu ser ut innebär det dock att den nya läraren själv får hitta sin introduktionsplats och att det är upp till varje enskild arbetsgivare att se till att det finns en mentor, en introduktionsplan och andra villkor på plats. Detta har visat sig inte fungera.

Lärarförbundet har frågat 1500 nyutbildade lärare och förskollärare om hur deras arbetsgivare har levt upp till sitt ansvar när det gäller att anordna introduktionsplatser. Resultatet är tyvärr mycket nedslående.

• Endast 60 procent har fått sin introduktionsårsplats.

• Endast 47 procent av de nya lärarna har fått en annan lärare som mentor.

• Endast 31 procent av de nya lärarna har fått tid avsatt för förberedelser och samtal med sin mentor.

Redan tidigt varnade Lärarförbundet för att ett organisatoriskt kaos skulle uppstå om inte spelreglerna för den nya legitimationen med introduktionsåret var glasklara. Nu närmar vi oss detta kaos.

Ett stort ansvar för detta vilar på skolhuvudmännen och deras intresse är hittills anmärkningsvärt svalt. Många kommuner och fristående skolor har visat sig ovilliga att organisera introduktionen, diskutera lönesättningen, anställningsformerna och nedsättning av arbetstiden för både den nyanställde och för mentorn.

Det finns tusentals nyutexaminerade lärare som antingen arbetar utan att ha fått ett introduktionsår eller som har ett introduktionsår men inte någon mentor. Till sommaren 2012 kommer ytterligare 8 000 studenter att bli utexaminerade och ska påbörja ett introduktionsår. Fortsätter denna halvmesyr, riskerar vi att tusentals lärare så småningom inte blir legitimerade därför att introduktionsperioden inte är genomförd på regelenligt sätt.

4 av 10 nya lärare har alltså inget introduktionsår. Utan introduktion får nya lärare ingen legitimation och utan legitimation inget fast jobb. Den enskilde läraren hamnar mellan statens krav och olika arbetsgivares ovilja att på allvar organisera introduktionen. Därmed undermineras legitimationssystemet ytterligare och regeringens ambitioner med läraryrket undergrävs.

När en ung människa står inför sitt yrkesval ska läraryrket vara en attraktiv väg att välja. I dag är det inte så. I Sverige finns ingen kö till lärarutbildningen, många utbildningsplatser på universitet och högskolor gapar tomma och många skickliga lärare överväger att lämna yrket för att lönerna är för låga. SKL bedömer att det behövs 80 000 nya lärare år 2020. Sverige är på väg in i en nationell lärarkris. Morgondagens lärare möter nu en verklighet där man efter 4-5 års utbildning inte vet om man får den introduktion man måste ha för att få fast jobb. Det leder oss knappast i rätt riktning.

När nu regeringen meddelat att legitimationskraven träder i kraft först i slutet av 2013 blir det än viktigare att se till att introduktionsåret och de villkor som ska gälla för det, följs upp på bästa sätt. Nu finns tid att göra rätt och riktigt i alla Sveriges skolor.

Lärarförbundet vill se en välfungerande lärarlegitimation. Vi har varit drivande för att få fram legitimationen. Den ska omfatta alla lärare, vara en garant för kvalitet och rättssäkerhet för alla elever under hela skoldagen och den kommer att bidra till den så nödvändiga höjningen av statusen i läraryrket – när den väl fungerar. Alla parter måste ta ett stort ansvar för legitimationens genomförande. Lärarförbundet vill se en nationell kommitté med representanter för regeringen, berörda myndigheter, lärarorganisationerna, Sveriges kommuner och landsting och Friskolornas riksförbund med den tydliga uppgiften att föreslå insatser för att rätta till brister i reformen.

Det ligger ett stort ansvar på såväl staten som skolhuvudmännen i kommuner och fristående skolor att motverka en nationell lärarkris. Den briserande lärarbristen är ett allvarligt hot mot ambitioner om högre resultat och ett land byggt på goda kunskaper i hela befolkningen. Introduktionen in i yrket är en viktig nyckel. När inte ens hälften av de nya lärarna har det introduktionsår de behöver och än färre har den mentor som regeringen satt upp som krav, då har en viktig del av strategin misslyckats.

Staten och skolhuvudmännen måste snarast och gemensamt lösa problemen med introduktionsperioden. Det kan ske genom att staten upphandlar de platser som behövs för de nyexaminerade lärarna. Sverige kan lära av exempelvis Skottland, som för flera år sedan gjorde precis de misstag den svenska regeringen nu gör, men som efter ett par år gjorde om systemet. Där garanterar staten introduktionsårsplatser på ett liknande sätt som i dag görs för läkarna i Sverige.

Detta vore rätt väg att gå för att locka fler till yrket och ge framtidens lärare den bästa starten att lyckas i sitt viktiga jobb. Det är en pusselbit för att undvika en nationell lärarkris.

MARKUS LINDGREN

ordförande, Lärarförbundet Student

EVA-LIS SIRÉN

förbundsordförande, Lärarförbundet