Ett av förslagen från Långtidsutredningen 2011 är att införa en examenspremie för unga studenter. Förslaget innebär att studielånen avskrivs helt för dem som tar sin examen före 23 års ålder, och sedan avskrivs delvis för dem som tar examen före 26 års ålder. Avskrivningen har alltså ingen koppling till huruvida studenten blivit klar snabbt, utan bara till studentens ålder. Detta tycker Uppsala studentkår är åldersdiskriminering och hårresande orättvist.

Det tycker nog inte Utbildningsdepartementet. Enligt uttalanden i Rapport och Dagens Nyheter i somras anser Utbildningsdepartementets statssekreterare Peter Honeth att det finns ”en allmän strävan efter att sänka antagningsåldern”.

Vem har den strävan och varför, undrade vi och vi har fortfarande inte fått svar. Äldre studenter kan ofta vara mer motiverade och därför prestera bättre. Ska inga psykologer få ha mer erfarenhet av livet när de är färdigutbildade än livet i skolan och högskolan? Varför är det bättre att studenterna är yngre? Långtidsutredningens enda svar på den frågan är att färdigheter är samma sak som produktivitet och att man därför bör träda in på arbetsmarknaden så ”produktiv” som möjligt, så tidigt som möjligt.

Det är tydligt att Långtidsutredningen är framtagen av handläggare på Finansdepartementet, som ser världen i kronor och ören. Den världsbild som träder fram mellan raderna är att endast det som tillför något till bruttonationalprodukten kan räknas som bra för samhällets utveckling. Om man likställer samhällelig framgång med ekonomisk tillväxt, blir det självklart att utbildningssystemet, som Långtidsutredningen föreslår, måste optimeras för att tillgodose arbetsmarknadens behov. Om en ökad BNP är den enda målet, kan man inte se kunskap, forskning och förståelse som värdefulla i sig – livskvalitet blir irrelevant, så länge den inte når en så låg nivå att ”arbetsproducenten” sjukskriver sig. Människorna blir som producenter av arbetskraft, och varje dag de inte jobbar är en förlust för samhället. Utbildning är en investering därför att man ökar människors produktivitet.

Långtidsutredningen diskuterar överhuvudtaget inte denna tes. Är en högskoleutbildad handläggare mer produktiv än ett outbildat vårdbiträde? Den frågan ställer sig inte Långtidsutredningen, utan verkar resonera utifrån tron att högre lön betyder högre produktivitet – tillsynes i motsats till forskningen. Man bortser därmed ifrån ett myller av faktorer som spelar in för människors produktivitet, såsom välmående, självförverkligande, trygghet. Man undviker också att se poängen med ett brett utbildningsutbud och en bred rekrytering för en oförutsägbar framtid. Man kan inte – på planekonomiskt vis – organisera utbildningarna efter arbetsmarknaden.

Det kanske mest alarmerande med Långtidsutredningens förslag är de effekter det skulle få för den sociala snedrekryteringen. Det finns en stor skillnad mellan olika sociala grupper när det gäller hur stor andel av ungdomarna som läser vidare i ung ålder. Enligt Högskoleverket går 75 procent av ungdomarna från högre tjänstemannahem vidare till högre utbildning innan 25 års ålder, medan bara 30 procent av ungdomarna från arbetarhem gör det.

Ser man på alla förra läsårets högskolenybörjare under 35 hade dock bara en tredjedel av dem högutbildade föräldrar, vilket innebär att många från arbetarhem påbörjar studier efter 25 års ålder. Varför spä på denna strukturella orättvisa? Studentpopulationen kommer från och med i höst redan att delas upp i privilegierade (icke betalande) och icke-privilegierade (avgiftsbetalande) studenter. Det tycker Uppsala studentkår är oroväckande. Nu vill vi inte se att regeringen splittrar studentgruppen än mer, genom att dela upp studentgruppen i ytterligare två kategorier; de som skuldsätter sig själva för att studera och de som får lånen avskrivna på basis av sin ålder.

Den nuvarande regeringen har satt sin prägel på högskolesverige genom att låta ökad genomströmning i högre utbildning få gå på bekostnad av flexibilitet i studiestödssystemet, möjligheter till livslångt lärande och möjligheten att ändra studieinriktning om man känner att man har valt fel utbildning. Vi på Uppsala studentkår anser att utbildning är till för individen, inte att individen är till för företagen. Därför är det inget fel på att sadla om eller att välja utbildning efter moget övervägande.

Vi tror att samhället tjänar på att ha medborgare som är motiverade och trivs med sina jobb, även om det är svårt att räkna ut i siffror. Vi tror också att regeringens genomströmningsiver kommer att resultera i fler studieavhopp, stress, frustration, förlorade resurser, och ökade samhällsklyftor. Men främst av allt anser vi att de som inte valt sin drömutbildning direkt utan gått omvägar för att hitta sin rätta bana inte bör straffas för det.

GABRIEL LEDUNG

ordförande Uppsala studentkår

KARIN NORDLUND

vice ordförande med studiesocialt ansvar

EMIL PAULSRUD

vice ordförande med utbildningsansvar