Karin Salmson och Marie Tomicic

Sedan mätningen började 2002 har utvecklingen långsamt gått åt rätt håll. Fram till tvärstoppet 2011.

Karin Salmson och Marie Tomicic

Förskolor, skolor och bibliotek förmedlar litteratur till våra barn och har tydliga lagar och styrdokument som rör jämställdhet. Vi tycker att våra politiker ger dessa offentliganställda kunskap och resurser för att uppfylla lagarna.

I år skedde ett negativt trendbrott i Svenska Barnboksinstitutets statistikrapport. Av bilderböckerna som kom ut i Sverige år 2011 hade 58 procent av böckerna en pojke i huvudroll och 34 procent en flicka. Det innebär att klyftan mellan könen ökat från 14 procent till 23 procent jämfört med året innan. Sedan mätningen började 2002 har utvecklingen långsamt gått åt rätt håll. Fram till tvärstoppet 2011.

Lägger vi samman bilderböckerna som utkommit sedan 2002 så är bokhögen med pojkar i huvudroll hela 57 procent större än bokhögen med flickor i huvudroll! Ett ramaskri borde vara på sin plats i ett land som vill fortsätta bära såväl jämställdhetens som barnbokens fana högt!

En förlegad idé som fortfarande finns och som kan förklara ojämställdheten är att flickor ska kunna identifiera sig med både flickor och pojkar, medan pojkar ”inte ska behöva” läsa om flickor. Därmed har en bok med pojkar i huvudroll en större målgrupp och större potential att dra in pengar. Utöver föräldrar är förskolor och bibliotek viktiga köpare av böcker, men de saknar generellt kunskapen att analysera sina inköp utifrån ett genus- eller diskrimineringsperspektiv. Trots det lagstadgade ansvaret att jobba med just detta. Vad vi läser spelar roll och att inte vara medveten understödjer ojämställdhet och ojämlikhet för våra barn.

Tittar vi istället på ungdomsböcker är bilden den motsatta: 60 procent har en tjej i huvudroll och 33 procent en kille. Här har klyftan mellan könen ökat med 8 procent jämfört med föregående år. Vissa ser det som ett tecken på jämställdhet, att tjejerna börjar ta för sig. Det är fel slutsats. Snarare är detta också uttryck för ojämställdhet, som gör att pojkar har låg läsvana och sviktande skolresultat. Förlagen anser inte längre pojkar vara en lukrativ målgrupp utan satsar på läsande flickor.

Men det handlar självfallet inte bara om att räkna kön, även om det är första och enklaste steget i en jämställdhetsanalys av litteratur. Än viktigare är hur flickor och pojkar framställs i böckerna, (liksom föräldrar, familjeform, etnicitet, funktionsnedsättning och alla andra diskrimineringsgrunder). Men om vi fortsätter att koncentrera oss på kön pekar bland annat professor emerita Lena Kåreland på i sin forskning att flickor och pojkar generellt porträtteras stereotypt och efter förlegade och snäva könsmallar. Flickor skuttar, pojkar springer. Flickor är söta, pojkar tuffa. Flickor är hemma, pojkar ute i världen. Flickor följer regler, pojkar bryter dem. Flickor gråter, pojkar blir arga. Och så vidare.

Då de stora förlagen inte tycker att den uppenbara ojämställdheten i barn- och ungdomslitteraturen är deras ansvar sätter vi på Olika förlag vårt hopp till politikerna och kräver:

• Resurser till utbildning och kunskap till både bibliotekarier och pedagoger, så att de kan uppfylla lagar och styrdokument genom medvetna inköp. Det är viktigt att inte bara stifta utmärkta och progressiva lagar, utan att också ge dem som arbetar kunskap att leva upp till dem. Skattepengar ska inte gå till ojämställdhet.

• Ge Svenska Barnboksinstitutet, SBI, eller annan part, uppdraget att lägga till en kvalitativ analys till den nuvarande kvantiativa analysen av barn- och ungdomslitteraturen. Det är endast via fakta som vi kan analysera problembilden och förändra den.

• Ge SBI, eller annan part, i uppdrag att även ta fram statistik rörande representation knutet till de övriga diskrimineringsgrunderna.

KARIN SALMSON

MARIE TOMICIC

Olika förlag AB