Det är oroväckande om representanter för det svenska rättssystemet enas om en ståndpunkt som innebär att det är helt i sin ordning att vilseleda domstolarna.

Thomas Olsson

Under åren 1992 – 2001 erkände Sture Bergwall (alias Thomas Quick) ett stort antal mord, närmare bestämt cirka trettio stycken. Under åren 1994 – 2002 dömdes Sture Bergwall för åtta av de mord han erkänt.

Sedan Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden inleddes resningsärenden. Till skillnad från vad som gäller i ett vanligt brottmål, där bevisbördan åvilar åklagaren, är det upp till Sture Bergwall att bevisa att domarna är felaktiga eller bör omprövas.

I sina grundläggande delar är den avgörande frågan i Quick-affären om det finns sådana nya bevis eller omständigheter som motiverar en omprövning.

Varför har då Sture Bergwall fått resning? I det första resningsbeslutet rörande Yenon Levi skriver Svea hovrätt följande:

”Som också åklagaren anfört kan det dock inte anses framgå av tingsrättens dom och protokoll att Sture Bergwalls olika uppgifter redovisades för tingsrätten i sådan utsträckning att tingsrätten, vid bedömningen av tillförlitligheten av hans uppgifter, fullt ut hade möjlighet att beakta hur dessa uppgifter utvecklats och förändrats under utredningens gång.”

Liknande formuleringar finns i samtliga resningsbeslut. Förklaringen till att resning beviljas är således inte att Sture Bergwall återtagit sina erkännanden, utan att utredningsmaterial undanhållits domstolarna.

De som ifrågasätter resningsbesluten brukar hänvisa till att det finns övertygande bevisning om hans skuld. Vanligtvis argumenterar kritikerna på så sätt, att de räknar upp en tio-femton olika omständigheter och när man sedan bemöter den ena omständigheten så hänvisar de bara till nästa och så vidare.

Problemet med den här formen av debatteknik är att den, förutom att trötta ut lyssnaren, systematisk strävar efter att dölja de inre sammanhangen. Vägbom och Zampo i all ära, men det finns faktiskt inga bevis överhuvudtaget för att brottet begåtts – ingen brottsplats, inget mordvapen och inga kvarlevor.

En diskussion om rättssystemets hantering av Quick-affären borde rimligen utgå från resningsbesluten och, i första hand, ta ställning till om de är riktiga eller inte.

När Göran Lambertz tog till ordade hävdades inledningsvis att han funnit övertygande bevis för Sture Bergwalls skuld. När bevisen visade sig inte vara så övertygande backade han till att påstå att ett frikännande inte var detsamma som att Sture Bergwall var oskyldig. När det uttrycktes viss förvåning över att en av Sveriges högsta jurister ifrågasatte oskuldspresumtionen, backade Göran Lambertz lite till och hävdade istället att det fanns godtagbara skäl för att inleda utredningarna mot Sture Bergwall.

Sedan Göran Lambertz mejl-korrespondens offentliggjorts har det bekräftats att Göran Lambertz lierat sig med de personer som var inblandade i de tidigare utredningarna – han ingår i deras ”lag” – och att artiklarna och argumenten utgör led i en mediestrategi som ”laget” utarbetat.

När Göran Lambertz & co nu ändå hävdar att bevisningen är övertygande tvingas de helt enkelt att bortse från vad som framkommit under resningsärendena.

Det Göran Lambertz säger är, i praktiken, att det inte finns något att kritisera, eftersom alla de orimligheter kring Sture Bergwalls erkännande, vilka undanhölls domstolarna i de ursprungliga rättegångarna, inte har någon betydelse för granskningen av rättsprocesserna. Anledningen till att de inte har någon betydelse är just det faktum att de undanhölls domstolarna. I och med att orimligheterna undanhölls framstod erkännandena som övertygande. Således har domstolarna dömt Sture Bergwall på grundval av en (till synes) stark bevisning och då har inte något fel begåtts.

Det säger sig själv att det är oroväckande om representanter för det svenska rättssystemet – domare, åklagare, poliser och försvarsadvokater – enas om en ståndpunkt som innebär att det är helt i sin ordning att vilseleda domstolarna, eftersom domstolarna endast behöver ta ställning till det som presenteras under huvudförhandlingen.

I ljuset av sin ställning måste Göran Lambertz nu ge ett klart och otvetydigt besked i frågan om vilka resningsbeslut han anser vara felaktiga och skälen till det. Om Göran Lambertz inte anser att besluten är felaktiga och således delar hovrätternas och åklagarnas bedömningar, menar han då verkligen att det är helt i sin ordning att utredningsmaterial av väsentlig betydelse undanhölls domstolarna när de fällde Sture Bergwall för mord?

När det är klarlagt kan vi alla återvända till den centrala frågeställningen: Hur kunde det bli så här?

THOMAS OLSSON

advokat, ombud för Sture Bergwall