Madeleine Leijonhufvud och Niels Lynøe skriver att vi i framtiden kan förvänta oss att patienter eller närstående i ökad omfattning kommer att anmäla sitt missnöje med sjukvården till polis och åklagare och att det i dessa situationer behövs en ledning för rättsväsendet (Brännpunkt 15/10).
Deras förslag går ut på att man i strafflagen slår fast att sjukvårdspersonal som utför handlingar inom sjukvården ska hållas straffrättsligt ansvarsfria så länge handlingarna är i överensstämmelse med ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Jag är helt överens med författarna om att rättsväsendet behöver vägledning i denna fråga, däremot finner jag det absurt att denna vägledning ska resultera i en lagstadgad ansvarsfrihet för läkarkåren. Det finns inte ens någon entydig definition av begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, vilket följaktligen skulle ge ett mycket stort utrymme för godtycklighet och egna tolkningar av begreppet.
Vilka eventuella rättsmedel står då till buds för patienten vid en omvänd situation då patienten faktiskt vill fortsätta att behandlas och beredas vård trots läkarnas motsatta uppfattning?
Att avbryta livsuppehållande behandling föregås alltid av ett beslut fattat av läkare. Ett sådant beslut går i dagsläget inte att överklaga, trots de konsekvenser det får för den enskilde. Förutom patientens bästa finns det med största sannolikhet både ekonomiska och andra faktorer för en läkare att ta hänsyn till vid sådant beslutsfattande. Att ge patienten eller anhöriga möjlighet att överklaga beslutet till en oberoende instans med tillgång till medicinsk kompetens vore en mycket bra början, en god preventiv åtgärd i syfte att minska antalet potentiella polisanmälningar. Det skulle förhoppningsvis också leda till mer nogsamt övervägda beslut.
Resulterar ett fall trots allt i en polisanmälan så saknas i dagsläget praxis på området inom straffrätten och då måste åklagare våga ta upp sådana anmälningar till domstolsprövning. Detta sker i ytterst liten utsträckning i dag eftersom bevisfrågan kan vara mycket komplicerad och sannolikheten för en fällande dom bedöms som väldigt liten.
Svenska läkare har i dag mycket stor makt att avsluta alternativt förkorta en människas liv, och utrymmet för godtycke är stort. Författarna bör se över europeisk praxis på området.
Läkare är en yrkeskategori som alla andra, någon ”kollektiv straffrättslig immunitet” för denna yrkeskår vill jag inte se i svensk strafflagstiftning.
MIRIAM SÖDERSTRÖM
mamma till en avliden pojke som mot familjens uttryckliga önskan förvägrades livsuppehållande behandling trots påbörjad medicinsk behandling
